Sida 2 av 124

Två nätter på samma ställe.

Vi hade egentligen planer på att bara åka längs kusten och bada bada bada medan det var varmt, men det räcker visst inte med att det är varmt och sol för helt plötsligt började det blåsa och stranden kändes inte alls lika kul. Så vi for en bit inlands till en olivodling som hade gratisparkering för husbilar, där vi mötte upp Maja från Insjön. Vi har följt varandra på Instagram, skrivit lite, och nu var vi äntligen i samma område! Maja reser ensam tillsammans med sin BC Misha och lämnade Sverige bara några dagar innan oss.

Den snälla fransmannen vars olivodling vi fick bo på.

Även inlands härjade vindarna så att vi fick, trots vår svenska ryggradskänsla att sitta ute så fort solen skiner, retirera inomhus. Men följande morgon var nog faktiskt den första som vi kunde öppna bakdörrarna och få naturen in i sovrummet. Det blåste kallt även då, men under täcket var det mysigt.

Vi tog en promenad över ägorna.

Hälsade på den feta trädvaktarhunden, och tittade på olivplockningen. Köpte även en olivtvål och en flaska vin från affären, som tack för att vi fått stå på deras mark.

Till kvällen vankades tacos. För vad ska annars 3 svenskar som möts i Frankrike göra för middag tillsammans?!

Cannes & havet!

Tiden blir en märklig sak när man lever såhär för i skrivande stund sitter jag i månljuset vid havskanten, lyssnar på vågorna och tänker att äntligen är vi tillbaka vid havet, efter en sväng in mot Pyrenéerna. Och då är det bara 12 dagar sen vi nådde havet för första gången under vår resa och det hann ändå börja kännas som vant att ha det nära.  Då, för 12 dagar sen, hade vi äntligen, efter vår långa körning genom alperna och östra Frankrike, nått fram till kusten och Cannes! Det var på eftermiddagen, men vi hann ändå med att ta ett snabbt dopp i havet och ge oss iväg på en promenad in mot staden.

Vi lyckades parkera på en gratisparkering en bit i utkanten av staden, men ville inte sova där så for vidare mot en rastplats längs med kustvägen istället. Dagen efter vaknade vi upp till denna soluppgång.

Vi for vidare längs kusten (franska rivieran, alltså) i jakt på lite mindre folktäta stränder. Nu var det ju Oktober och ganska folktomt ändå, men vi ville ändå iväg så mycket som möjligt för att inte behöva känna att hundarna störde. Efter lite googling hittade vi en strand man bara nådde med en halvtimmes promenad, så den tog vi sikte på.

Och vattentemperaturen på rivieran i Oktober? Helt okej! Ganska kallt till en början men inte så pass kallt att man inte vänjer sig. Med svenska mått mätt, fullt badbart! Dock blåste det ganska mycket just den här dagen så vi blev inte liggande på stranden speciellt länge utan for vidare och hittade efter en stund en stor ”övergiven” parkering i en by som under lågsäsong invaderats av husbilar, så vi klämde oss in där och kände oss som hemma. Men inte kunde vi sova utan att först ta en till tur ner till havet.

Hej Frankrike!

Vi korsade alltså Frankrikes gräns i mörker, parkerade på första bästa rastplats och sov efter nästan 5 timmars körande, den längsta (i tid, i sträcka kom vi nog inte mer än 20 mil) hittills. Då sovplatsen inte var nå vidare gick vi även här upp innan solen och körde till ett roligare ställe, en parkering med utsikt över Mont Blanc. 

Efter en stunds funderande över om vi skulle ta en gondol upp på toppen bredvid fick dock kylan som dröjde sig kvar i våra kroppar sen natten bestämma och vi styrde målmedvetet vidare söderut, mot rivieran. Efter att ha åkt ett tag, börjat fundera på att stanna, inte hittat nåt mysigt ställe, började bli hungriga, och till slut hittade en lugn liten oas vid en sjö, tog vi lärdom av tidigare erfarenheter och dröjde kvar. Inte över natten, men i säkert 5 timmar, rörde inte på oss alls, hängde upp solduschen och duschade av oss innan vi åkte vidare, mot en förutbestämd ställplats endast 40 minuter bort. Ingen stress, inget mer ändlöst körande den dagen.

På morgonen lät vi solen väcka oss och åkte sedan vidare söderut. Lunchstoppet gjordes här:

För att sedan åka vidare mot målet för dagen, Verdon Gorge, som tydligen kallas för Frankrikes Grand Canyon och som vi sett andra vanlifers åka till.

Hej då Alperna.

En sak som tagit lång tid för oss att få in rätta känslan för, är när vi ska åka och när vi ska stanna. Över alperna tog vi oss på knappt 3 dagar och jag vet inte riktigt varför vi hade så ”bråttom” där. När vi kom ner till bilen efter vår bergsklättring i Oberalppass gjorde vi mat för att sedan köra iväg, kring klockan 16. Helt plötsligt är klockan snart 21 och vi befinner oss någon kilometer från franska gränsen vid Chamonix.

Nu har vi blivit bättre på att bara >vara< på ställen, men de första veckorna fanns liksom ett sug efter att hela tiden ”komma framåt”. Lite kan det nog också ha berott på att vi sökt volontärplats i Spanien och när som helst kunde få veta att vi behövde vara på plats, så vi hade faktiskt inte all tid i världen att hänga på alptoppar. När vi 2 dagar efter att det här inlägget utspelar sig nått så långt som till Verdon Gorge i Frankrike fick vi faktiskt svar om att vi skulle vara på plats i södra Spanien i början av November och då kändes det otroligt skönt att inte vara kvar i Schweiz utan att ha god tid på oss att åka längs franska sydkusten & spanska östkusten. Men mer om det senare. Efter det här inlägget väntar frukost vid Mont Blanc & resan mot rivieran!

Piz Nurschalas

En lika fantastisk som stressande sak med att leva såhär är att det ofta är slumpen som avgör vilka saker vi är med om. Hade jag inte tittat bakåt på väg in i den där tunneln hade jag aldrig sett husbilarna, vi hade aldrig stannat över natten i Oberalppass och vi hade aldrig gjort vårt livs bergsklättring dagen efter. Strålande sol, inte ett moln så långt ögat nådde, näst intill vindstilla, och shortstemperatur på 2000-2700 meters höjd i Alperna i Oktober.

Förlåt för tom blogg, men senaste veckan har vi varit i Frankrike och av någon anledning har nätet på telefonen funkat för dåligt för att kunna använda det till datorn & bloggen, men tillräckligt bra för att kunna använda Instagram & Google Maps på telefonen, så vi har inte orkat söka upp wifi. Just nu är vi i Spanien och här verkar det funka bättre, så jag tar upp vid senaste inlägget.

När vi badat klart och kom tillbaka till bilen kände vi oss klara i Tyskland så trots att det var sent på eftermiddagen började vi köra mot Österrike.

Vi hann se mycket fina landskap i kvällssolen innan det blev mörkt och vi bestämde oss för att stanna på en parkeringsficka precis intill vägen. Inte den mysigaste platsen, det skakade i hela bilen när en lastbil körde förbi, men vi kunde sova och gick sen upp innan solen för att hitta ett finare ställe att se soluppgången och äta frukost på.

När solen var uppe och vi hade chillat tillräckligt for vi vidare och var snart i Schweiz!

Precis när vi skulle lämna passet och köra in i en tunnel fick jag se ett gäng husbilar stå uppradade, så vi vände och åkte och ställde oss med dem! Det är alltid skönt att kunna parkera innan solen går ner, speciellt på ett så vackert ställe som det här, och i skuggorna på berget låg till och med snön kvar så Tok godkände nattplatsen.

Alpensee

Dagen efter den 5 timmar längre än planerade vandringen var vi extremt möra i benen och bestämde oss därför för att gå plant och ligga i solen. Det blev en promenad runt sjön man kan se på bilderna av slottet i förra inlägget. Eftersom värmen äntligen har kommit ikapp oss så blev det tillslut även ett bad i den iskalla alpsjön.

Precis när vi nått fram till sjön fick jag äran att hjälpa en ryss fota en hoppbild som skulle vara exakt likadan som en hans fru tagit nån gång hon var vid sjön. Jag tror inte jag lyckades…

Neuschwanstein

Spänningen i bilen gick nästan att ta på när vi hade lämnat vår åkant och det syntes tydligare och tydligare att vi närmade oss bergen. Liksom med havet är det något visst med berg. Riktiga berg. Nu kändes det som att vår resa började på riktigt!

Längst ner i Tyskland på gräsen till Österrike fann vi vårt mål för helgen, slottet Neuschwanstein som jag siktade in mot på redan sist vi var i Europa och bilade. Då blev det en för stor omväg, men nu var det äntligen dags.

Och slottet visade sig väl vara så som slott är mest. Gammalt & fint. Fullpackat med turister. Inte riktigt sånt vi älskar mest. Så vi gick förbi slottet, i riktning uppåt. Ni vet ju hur vi (mest jag) gillar utsikter.

Och utsikter fick vi, åt alla håll. Dock hade vi inte riktigt packat för en heldagstur men när vi väl var på väg uppåt så kunde jag inte tillåta oss att vända, så jag tog upp kartan och såg att det lite (okej, ganska mycket) längre bort längst leden vi gick, låg en skidlift och en restaurang, så planen blev att vi får helt enkelt äta upp den mat vi har med oss och sen köpa mat på restaurangen för att överleva dagen, och sen ta liften ner.

Det blev dock ingen gondol ner. När vi väl var mätta och utvilade slog snåltarmen till och efter ännu en titt på kartan tyckte jag att ”vi kan ju gå ner längs med skidbacken, det ser ju inte så långt ut”…

Det var långt. Nästan 2 timmar senare nådde vi dock äntligen bilen igen, tröttare än på länge, men med en upplevelse utöver det vanliga rikare!

En natt vid en åkant.

När vi kände oss klara med byggandet av diskbänken på ställplatsen i den lilla byn tog vi sikte vidare söderut mot Alperna. Vi hade dock bestämt oss för att stanna för natten innan vi kom in i det värsta turistområdet, och slog läger vid en å, nästan längst in på en slingrig återvändsväg med en stor bondgård i slutet. Vid åkanten stod redan en annan husbil och på den lilla vägen bredvid dundrade jordbruksmaskiner från gården förbi utan att bry sig om vår närhet. Det kändes som en trygg plats för natten.

Nördlingen & bygget av en diskbänk.

Efter Prag blåste vi lite motorväg för att ta oss mot finare vägsträckor att åka söderut på. Vi landade till slut i Nördlingen, en typiskt tysk pittoresk liten by med ganska mycket turister och en ställplats i utkanten av staden för 3€/dygn.

Längs vägen, både på Bauhaus i Liberec, på IKEA i Prag, och nu senast på en husvagnsaffär i utkanten av Nürnberg, hade vi köpt diverse grejer för att äntligen börja bygga vår diskho & kran, och denna ställplats tyckte vi var utmärkt för detta bygge.

Snyggt som tusan blev det och nöjda som satan hade vi varit, OM det inte vore för att kranen visade sig läcka, och inte vid slangkopplingarna, utan upptill ut på själva bänken. Hur vi ska lösa det orkar vi inte bry oss om just nu, för än så länge går kranen inte ens att få upp ur hålet, så vi är glada över att vi har ett ”avlopp” i alla fall och kör vidare på vår dunk tills vi får kraft nog att slita loss kranen och antingen försöka täta den med allt silikon vi har, eller köpa en ny. Fortsättning följer.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑