Kategori: Vardagsbetraktelser (sida 1 av 3)

Peoples’ Park

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fem minuter ifrån Tommys ytterdörr ligger denna lilla oas mitt i smutsiga betongstaden. En liten, liten park på säkert inte mer än några hundra meter på var sida. Där asfalterade vägar som slingrar sig kors och tvärs möjliggör det att gå runt, runt denna lilla park utan att faktiskt ha gått på samma ställe mer än en gång. Och fram och tillbaka går de, Limericks hundar. Bland välansade rosenbuskar, fläckfria rabatter och gräsmattor i exakt rätt grön nyans. I koppel när parkvakterna (ohja, i plural) är där, annars osystematiskt lösspringande utan att en annan har en riktig aning om vilken hund som hör till vilken hundägare.

Att ta en gruppbild.

Sju års erfarenhet av att ofta befinna mig i vänskapskretsar med många hundar har även gett mycket erfarenhet inom ämnet ”gruppbild”. Vid ett tillfälle eller annat får någon nämligen för sig att en gruppbild vore trevligt att försöka ta, nu när vi alla är samlade. Scenariot vid dessa gruppbilder brukar alltid vara som så att fotografens (nästan alltid jag) hundar sätts ner först, och under följande 5-10-15 minuter sitter som ljus, om än stundtals väldigt besvärade, medan de andra hundägarna febrilt kämpar med att få alla sina (oftast bara två) hundar att sitta still samtidigt. När, låt oss säga 2 av 3, mattar lyckats få sina hundar stilla och den tredje är på väg att lyckas så har det oftast gått så lång (ytterst besvärlig, ur hundperspektiv) tid att minst en hund ur hundpar ett eller två har hunnit resa sig. Och så börjar hela kedjan om. Tills, för en värdefull sekund eller två, ett tillfälle uppenbarar sig då varendaste liten jycke sitter blickstill. Fotografen är då givetvis på hugget och klickar av en serietaging. Chansen att alla hundar, på någon av de 14 bilderna tagna under 2 sekunder, samtidigt tittar in i kameran är givetvis noll, och vid det här laget har det gått åt så mycket tid och energi att ingen matte är redo att åter ge sig in i kampen. Men alla hundar satt ju åtminstone still samtidigt. I två sekunder. Och kvar på fotoplatsen sitter fotografens hundar, ty de äro dömda till ett liv av att ”sitta stilla och se glada ut”. De vet ju inte bättre.

När detta scenario visserligen bara innehåller en extra matte förutom fotografen, men dessutom en valp, ja då undrar man hur man ens kunde tänka tanken från första början.

_K5B3583

_K5B3586

_K5B3601

_K5B3607

_K5B3609

_K5B3611

Att bli medveten.

Jag har genomgått en enorm personlig förändring det senaste.. året(?), kanske till och med senaste två åren. Och det är den att jag blivit feministiskt medveten. Det är en otroligt viktig förändring, som jag önskar att alla världens människor skulle genomgå, hellre förr än senare. Men den är också extremt påfrestande för vart jag än tittar så ser jag förtryck. Jag ser patriarkatet, det som vissa anser en myt. Jag ser hur kvinnor trycks ner, hur vissa saker förväntas av oss, hur vi ständigt anpassar oss till den mall samhället skapat. Jag ser det omkring mig, överallt, i mina vänners agerande, i mina favorit TV-serier, i sättet män & kvinnor, främst par, i min omgivning beter sig mot varandra, i undervisningen på min skola, och så klart i tidningar och TV. Men jag ser det också i mig själv, och det är påfrestande.

Kunskapen om könsnormer, patriarkatet och kvinnoförtryck är viktigt, men det är så förbannat jävla jobbigt att se exakt överallt. Speciellt som kvinna. Jag ser hur min kunskap, mitt agerande, mitt sätt att vara ständigt nedvärderas på grund av att jag är kvinna. Jag känner hur jag själv anpassar mig efter det och lägger ner mig. Låter bli att ens försöka när det finns en man i närheten som kan ”göra det bättre”. Och det är förbannat sorgligt. För jag vet att jag gör många saker mycket bra. Men det är inte min plats att ta för mig. Det är min plats att vika mig.

Jag vill till texten ge er ett exempel på hur patriarkatet kan ta form utan att de flesta människor ens ser, och än mindre reflekterar över det. En konversation mellan 3 unga människor, där 2 pojkar brölar på om något de uppenbarligen vet ganska lite om, utan att över huvud taget ta till sig kunskapen från tjejen de är med, som uppenbarligen vet mer än dem. Lägg även märke till tjejens ”jag tror” i första meningen, och det faktum att hon formulerar sin andra kunskap som en fråga till pojkarna. För även när en kvinna vet måste det framför män ifrågasättas.. Och nej, detta är ingen slump, det är standard.

Skärmavbild 2015-01-21 kl. 20.29.02

Lunch på isen.

_K5B8326 _K5B8340 _K5B8342_K5B8349 _K5B8371 _K5B8369 _K5B8356

# så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.

Ser mig själv i spegeln och slås över hur fantastiskt.. harmonisk jag är. Jag har nog aldrig varit så stark som jag är idag. Det har aldrig funnits färre saker som rör mig. Jag är odödlig, självsäker & faktiskt också ödmjuk. Jag har fått en syn på livet & mig själv som jag trivs så enormt bra med. Jag kan inte göra vad som helst, men jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan inte bli vad som helst, men jag kan vara precis den jag vill vara. Jag har aldrig haft så många nära vänner att falla tillbaka på, men samtidigt aldrig känt mig så säker på att jag kan fånga upp mig själv. Det finns mycket jag skulle kunna grubbla på & få panik över, men det kommer inte lika lätt till mig längre. Paniken. Någonstans längs vägen har jag visst lärt mig att hantera mina känslor och fokusera på sådant som får mig att må bra. Finurligt det där. Hur man ena dagen önskar att man vore någon annan, någon bättre, till att nästa dag vakna upp och vara precis hon. För ja, jag är någon bättre. Kanske inte för världen, eller för dig, men för mig själv, och just nu är det faktiskt det viktigaste.

det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
<3

 

När jag hör en låt, & det hugger till i hjärtat och tankarna alltid vandrar till en viss person. När jag äter något vi alltid åt tillsammans. Något som smakar som vi. Eller när jag är på en viss plats, och trots att vinterkylan biter & snön yr så känner jag den varma sommarvinden &  läppar mot mina. Vet ni vad jag menar då? Dom där ögonblicken, platserna & låtarna som man för alltid kommer att förknippa med en viss person? Som betydde så himla mycket. Som uppenbarligen gjorde ett avtryck. Men också frågorna. Var den här sången verkligen vår? Tänker hen också på mig när hen korsar den där platsen? Smakar en viss maträtt även en liten bit av mig? Egentligen vill jag inte veta svaret. Det som tydde sig meningsfullt kan så lätt bli något värdelöst om det inte var meningsfullt för dig. Och jag gillar tanken på att ha varit en del av något meningsfullt.

# filmklipp

Min fotoinspiration har inte varit på topp på långt över ett år, och när jag var ute på en promenad i Lördags förmiddag så mindes jag ett inspirationstips jag läst på en fotoblogg, nämligen att spela in små filmklipp och sätta ihop en film. ”Jag har ju ändå en kamera som filmar i full HD, så varför inte?”, tänkte jag. Och gud vad roligt det var! Och så annorlunda. Samt lite av en utmaning då jag var tvungen att hitta saker som rörde sig, eftersom jag ju inte hade någon med mig att filma. Och himla kul var det att sitta i iMovie och pilla efteråt. Det här kommer jag definitivt att göra igen! Nu är filmen dock i värsta YouTube-kvalitet, men jag orkar faktiskt inte exportera den till något annat format, eller ladda upp den med någon annan filmtjänst, så ni får hålla till godo.

Lämna gärna en kommentar, så blir jag glad.

# Idag är jag tacksam för:



– att jag faktiskt har två egna hundar, min dröm sen jag visste vad en hund var.
– att jag har två kärleksfulla föräldrar som älskar mig och alltid finns där för mig.
– att jag är frisk & har en (för det mesta) fungerande kropp.
– att jag har lojala, trogna vänner som ibland känner mig bättre än jag känner mig själv.
– att jag ska fira jul tillsammans med min fina, fina familj i vårt underbara torp.

Just nu är det svårt. Av många anledningar som jag inte vill gå in alltför nära på. Men trots att jag just nu känner mig ganska tilltrampad, illa till mods, och har ganska ont i magen, så försöker jag istället tänka på allt det fantastiska jag faktiskt har i mitt liv. Det må vara svårt just nu, men det är bara just nu. Och vad betyder det, egentligen? Det kunde varit så himla mycket värre. När jag ser till dom saker som verkligen betyder någonting, så har jag ingen anledning att vara ledsen. Vissa människor har bara en, eller ingen, förälder som bryr sig om dom. Jag har den gränslösa kärleken från båda mina föräldrar, och jag vet att de båda skulle ge mig världen om de kunde. Nog för att mina knän trilskas ibland, men över lag har jag en frisk, stark och hel kropp som kan bära mig över jorden. Jag har ett gäng så himla fantastiska vänner, utspridda över Sverige, men samlade i mitt hjärta, och jag har dem att tacka för en så stor del av den jag är idag. Och jag har mina hundar. Mina älskade, bästa vänner som gett mig en så stor del av mitt liv, och som hjälpt mig definiera den jag är.

Jag har allt det där, och när det kommer till kritan så spelar faktiskt inget annat någon roll.

 

Ikväll saknar jag mina högtalare. Att som musikberoende ha levt med endast headset & laptophögtalare i snart 3 månader är minst sagt påfrestande. Kvällen den 22 december, när jag äntligen ligger i min egen säng igen, ska jag slå på min bästa spellista på ungefär högsta volym och bara drunkna i musiken. Ja, det ska jag göra.

# om: Kalla Fakta

En liten fundering, apropå veckans avsnitt av Kalla Fakta, som granskade Parken Zoo i Eskilstuna, och fick hela Facebook (& säkert även andra sociala medier) att explodera av hat. Den vanligaste frasen jag skådade kvällen efter måste varit ”vidriga slyna” (angående djurparkschefen), och det lades fram förslag om att frysa ner henne och VD:n. Det här får mig att fundera på exakt vad det är alla är arga på. Är det dödandet av oskyldiga djur? För det vore väl ett ganska stort hyckleri eftersom jag antar att de allra flesta som skrivit något inte är vegetarianer, utan själva alltså stödjer dödandet av oskyldiga djur.

Jag har ju på något sätt svårt att tro att alla dessa människor är så himla förbannade pga att de bryr sig mycket om utrotningshotade djur. Ingen av dom lär hittills i sina liv ha gjort så mycket mer för utrotningshotade djur än att hävda att Parken Zoos djurparkschef borde avlivas & frysas. Och hur kommer det sig att en moralisk fråga som den här blir så enormt uppförstorad, och får en sådan enorm effekt på folk, när vardagsmoral som köttätande ständigt blundas för och förminskas, trots att det egentligen är ett större problem eftersom det inte bara innebär extremt lidande varje dag, utan även bidrar till förstörelse av vårt klimat.

Såklart håller jag med om att Parken Zoo’s hantering av situationen var väldigt osmaklig, och att det är förjävligt att en djurpark som säger sig arbeta för att bevara utrotningshotade djur avlivar fullt friska individer på enbart ekonomiska grunder. Men, jag ser faktiskt inte ett speciellt stort kliv från detta agerande till något så vardagligt som att äta en skinkmacka. Fast just ja, Kalla Fakta har ju inte varit och granskat köttindustrin på länge. Och just ja, där bär ju faktiskt DU, som skriver ”avliva slynan” på Facebook, ett personligt ansvar att ändra din livsstil för att förhindra att djur får lida. Och då, ja då blir det ju genast mycket jobbigare. Att skriva ett argt inlägg på Facebook är ju ett himla smidigt sätt att visa att man bryr sig.

 

Äldre inlägg

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑