Kategori: Funderingar (sida 3 av 11)

Det är tungt. Men ändå så jävla lätt. & så jävla självklart.
man måste dö några gånger innan man kan leva.
Det är inte svårare än så. Så jag dör. & sen lever jag, utav bara fan!

# you can get addicted to a certain kind of sadness.

Jag liksom gillar orden emotionellt instabil. Dom är så.. träffande. Jag vet inte om det är negativt eller positivt, men jag skulle säga att det beskriver mig bra. Jag känner alltid för mycket. Ibland är det bra, ibland blir det kaos, men jag gillar det. Smärtan gör att du känner att du lever, skrev en svensk popsångare en gång. Det är så himla sant. Och jag har inget emot att känna att jag lever. Att kaosa ena dagen gör det så himla mycket lättare att skratta nästa dag. Eller nästa sekund, för den delen. För jag kan byta humör på en tiondels sekund. Och då gör jag det med råge. Även om mitt humör ibland innebär drama, kaos & ont i själen, så tycker jag om känslor. Dom glada allra mest, såklart, men jag är nog lite beroende av att bara supervärka ibland. Lite halvt självdestruktivt, sådär. Och så är jag nog beroende av kärlek också. Det kom jag fram till idag. Att jag inte fattat det tidigare är fruktansvärt underligt. Behöver nån som behöver mig, skrev världens bästa Jocke en gång. Och det är precis sån jag är. Jag älskar att älska, & bli älskad. Och jag tror att jag fortfarande är så pass naiv att jag tror på den stora kärleken och något slags lyckligt slut. Ung & dum, fick jag idag förklarat för mig av en äldre vän att jag är. Och det skriver jag utan tvekan under på. Men jag vill nog vara dum ett tag till. Ung, dum & naiv, och fördriva tiden i väntan på den stora kärleken med att känna lite för mycket & fatta fler självdestruktiva beslut som gör att allt blir kaos & upp och ner. För att, va fan, man lever bara en gång och jag har hört att man måste dö några gånger innan man kan leva.

# måndagsreflektioner

Tänk om man såg skitsnygg ut på varje bild man var med på? Och alla ba ”My God, she’s gorgeous!”.  Nu är det mer som att jag vill dö, och alla ba ”Näääää, men du är söööt juuuue”, & jag ba ”SLUTA LJUG!”.

Tänk om man någon gång kunde känna precis så som man tänker sig att man borde känna. Istället för att ständigt befinna sig i emotionellt kaos. Om man kunde ba ”I don’t give a shit”, och så gjorde man inte det. Nu är det mer ”I don’t gove a shit! & så gjorde jag det :pPpPppPppPP”.

Och tänk om man alltid var glad. Så där som vissa personer tycks vara. Fast dom måste det ju vara något fel på? För man kan väl inte alltid vara glad? Men tänk om man var det.

& medan ni funderar på vad jag har rökt, kan nu ju lyssna på det här. Good shit!

 

# tisdagsbabbel

Känner mig förbannat förvirrad. (som att jag inte alltid gör det?) En major livskris sköljde över mig för nån timme sen och jag fick ångest över allt. Över allt som inte är. Över allt som är. Över alla förbannade grejer som är över hela jävla allt & över vilken jävla nytta jag har av dom? Fick panik över konsumtionssamället och människors sjukliga behov av att köpa grejer. Hela. Jävla. Tiden. I bloggar skrivs det om alla sommarkläder som måste inhandlas. Varje. Jävla. Dag. Mitt nyårslöfte om att sluta köpa kläder är något av det bästa jag gjort. Både för att jag faktiskt håller det, och för att det har gett mig så otroligt mycket att reflektera över. Bara det senaste året har jag fått så mycket nya värderingar & insikter, från massa olika håll, att jag svämmar över av panik över hur sjuk världen är. Och över vart min plats i den är. Och hur jag ska hitta den. Å ena sidan vill jag leta överallt. Å andra sidan vill jag gömma mig i min stuga i skogen & dela post för alltid. Det senare känns så förbannat mycket enklare. Å ena sidan vill jag påverka, provocera & förändra. Å andra sidan känner jag att jag måste hitta & förändra mig själv innan jag kan påverka någon annan.

Gör mig en tjänst är ni gulliga. Sluta köp så förbannat mycket saker hela tiden. Tänk efter en extra gång. ”Behöver jag verkligen det här?”. & innan ni svarar bör ni nog även hitta en ny (bättre) definition på behöver. För utan den kommer ni att svara ja.

# om att leva med sig själv.

Under min gymnasietid blev jag brutalt medveten om vissa av mina egenskaper och hur det får omvärlden att uppfatta mig, och i & med händelserna kring det östes även en stor (välbehövlig) portion ödmjukhet över mig. Jag har vandrat genom livet med en ogenomtränglig ”Jag är bäst i världen-attityd”, och skoningslöst kört över många i min väg. Jag har aldrig medvetet velat vara elak, men definitivt sårat många. Jag har haft vänner lämna mig både en & två gånger, helt enkelt för att de inte orkade med mig längre. Att inse, och verkligen bli medveten om att man i grund och botten är en ganska rutten person är svårt på många sätt. & att sen komma vidare till ett stadie av faktisk förändring är ännu svårare. Jag är stolt över den jag är på väldigt många sätt, och vill aldrig bli någon annan än mig. Så, hur förändrar man den man är, utan att förlora sig själv?

Jag försöker att hålla fast vid orden som min gymnasiecoach Janne skrev i min studentmössa, ”Sluta aldrig vara Julia”. Det är det finaste som står i min mössa, och kanske det viktigaste någon skrivit till mig. Jag vill fortsätta vara jag. Högljudd, självsäker & åsiktsrik. Men jag vill inte köra över eller såra. Jag vill inte att dom jag älskar ska tycka att jag är jobbig. & jag vill bli sedd för hela mig. Förra våren, månaden innan studenten, samlades vår klass en kväll. Två klasskamrater skulle ha ”prisutdelning”, där de utsåg ”Klassens…”. Jag visste redan från start vad jag skulle bli. Pratkvarn (eller synonymt), med någon motivering som försökte gå runt det & göra det till något positivt. Jag tror jag slängde lappen samma kväll innan jag gick hem. Absolut inget ont mot er som skrev det, jag vet att ni bara menade väl, men det var inte det jag ville ha med mig från gymnasiet. Det var faktiskt det enda jag ville lämna kvar. Jag satt där under ”prisutdelningen” och verkligen önskade att jag blivit sedd för något annat, även fast jag visste att det inte var så. Jag är stolt över mig själv. Att jag står upp för den jag är, att jag har åsikter & vågar säga dom. Men någon gång i mitt liv, vill jag komma till en ny plats, till nya människor, och bli sedd för någonting annat än att vara den som skriker högst.

Jag vet att jag gjort en stor förändring redan. De vänner som stått vid min sida genom allt bekräftar det. Både dom här hemma & i Forshaga. Men jag har fortfarande långt kvar. Jag har fortfarande för lätt att bli bekväm. Komma till en ny grupp & bara slå mig ner. Som en jävla åsksmäll. Skita lite halvt i vad fan alla tycker för jag är ju bäst ändå. För att några veckor senare komma på att jag faktiskt tycker om dom här människorna & ”helvete, har jag varit skitjobbig nu så dom bara tycker jag är dryg!?”. För jag börjar liksom bli lite trött på att vara jobbig nu. Jag vet ju att jag är så mycket mer än det. & jag är för evigt tacksam till de vänner som sett det. Och som fortfarande är kvar. Ni har ingen aning om hur mycket det betyder. Och vilken stor del ni har i att jag över huvud taget kliver upp ur sängen idag. Jag har inte förtjänat er, men jag är enormt glad att jag har er ändå. <3

# såg du hur allt vände?

När allt är värme, skratt, kärlek, lycka & pirr i magen, är det synd att det störs av rädslan på att det snart förvandlas till kyla, tårar, hat, smärta & klump i halsen. För, när har det inte gjort det liksom?

# one minute you’re wrong & the next one you’re right

Lyssnar på gamla låtar som tidigare fått hjärtat att värka & själen att gråta. Visst värker det lite, men det är nog bara för att det är så extremt välbetingat att värka till dom låtarna. Men, vad hände där liksom? När gick jag från ung & heartbroken (svenska språket begränsar mig.!) till (någorlunda) vuxen & faktiskt jävligt nöjd med tillvaron? Jag ska hålla hårt i det här. I allt som är, just precis nu. För innan jag vet ordet av står jag ju alldeles garanterat där med ett brustet hjärta & en värkande själ igen. Men det är väl bara en del av livet, antar jag.

Heartbreak, I’m not holding your hand anymore.
Euphoria, take my hand.

# Tisdagsbabbel.

Vill ha ord att läsa. Fina ord, som flyter ihop, till en vacker helhet. Jag vill kunna läsa det som står inom folk, som egentligen inte är till för andra att se. Jag vill läsa det dom tänker som bara är för dom. Jag vill själv skriva ner det jag tänker som bara är för mig. & göra det till någon annans. Det finns så mycket vackra ord. Så mycket vackra tankar och känslor. Jag skulle vilja ha 2 glas vin, en natt, & ett samtal med någon jag vet vem det är med inte känner. Komma nära inpå. Gräva i djupet. Ta det av det glada, det ledsna, det vackra & det fula som är den personen. Jag vill ta en lång promenad i ett stilla sommarregn, tillsammans med min själ & mina tankar. Låta magisk musik fylla mina öron & gå vilse i mig själv. Jag vill skratta & gråta & älska & hata. Andas in lukten av sommarvarm hud. Känna lukten av någon nära. Hitta mig själv i dig. Jag vill alltid vara den jag är, men drömmer ändå om att bli någon annan. Jag vill älska för alltid, men aldrig bli kär igen.

# with no more tears and love will not break your heart.

Har släppt taget & tagit steget. Såren är läkta & jag blöder inte längre.
Framåt finns bara lyckan.

#

Söker definitioner & svar. Från mig själv och alla andra. Säger till andra ”du tänker för mycket”, samtidigt som just det är mitt största problem. Jag har aldrig varit bra på att bara vara. Ta saker som dom kommer & inte bry mig. Jag bryr mig för mycket. Om det ens är möjligt. Det kanske är en bra sak, att bry sig. Men nån gång ibland vore det skönt att.. bara vara. Å andra sidan mår jag så förbannat jävla bra just nu att lite knepiga tankar kanske bara är bra omväxling. För jag har aldrig trott på hundraprocenting lycka, då jag tror att lyckan mår som bäst när den är lite kantig, trasig & skör. Konstant, men ändå föränderlig, & under kontroll. För ett år sedan sökte jag lyckan i andra. Nu har jag funnit den i mig själv. Jag vet inte ens själv vad jag menar med det, för jag vore ju inte glad för fem öre utan mina vänner & dom fyrbenta rabattgrävarna, men den känns ändå mer som min. Som att jag, istället för att vänta på att lyckan skulle komma till mig, gick och hämtade den själv. Ja, känns det.

Avslutar med två bilder tagna i helgen, på det bästa i mitt liv. Natt & dag. Tok & klok.
Bilderna talar för sig själva.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑