Kategori: Funderingar (sida 2 av 11)

Ju mer jag upplever, ju mer jag känner, desto mer inser jag att inget blir bättre än det där. Det finns så mycket fantastiskt i livet, i världen, i London. Jag älskar den här staden, jag tycker ofantligt mycket om dom människor jag hittills mött, men ingenting blir riktigt värt någonting utan mina fyrbenta. Därför är jag så otroligt lättad & lycklig över att jag om 34 dagar kommer hem, och från och med då aldrig någonsin igen kommer lämna mina pojkar.

where you invest your love, you invest your life.

Ingenting annat spelar någon roll.

# om: Kalla Fakta

En liten fundering, apropå veckans avsnitt av Kalla Fakta, som granskade Parken Zoo i Eskilstuna, och fick hela Facebook (& säkert även andra sociala medier) att explodera av hat. Den vanligaste frasen jag skådade kvällen efter måste varit ”vidriga slyna” (angående djurparkschefen), och det lades fram förslag om att frysa ner henne och VD:n. Det här får mig att fundera på exakt vad det är alla är arga på. Är det dödandet av oskyldiga djur? För det vore väl ett ganska stort hyckleri eftersom jag antar att de allra flesta som skrivit något inte är vegetarianer, utan själva alltså stödjer dödandet av oskyldiga djur.

Jag har ju på något sätt svårt att tro att alla dessa människor är så himla förbannade pga att de bryr sig mycket om utrotningshotade djur. Ingen av dom lär hittills i sina liv ha gjort så mycket mer för utrotningshotade djur än att hävda att Parken Zoos djurparkschef borde avlivas & frysas. Och hur kommer det sig att en moralisk fråga som den här blir så enormt uppförstorad, och får en sådan enorm effekt på folk, när vardagsmoral som köttätande ständigt blundas för och förminskas, trots att det egentligen är ett större problem eftersom det inte bara innebär extremt lidande varje dag, utan även bidrar till förstörelse av vårt klimat.

Såklart håller jag med om att Parken Zoo’s hantering av situationen var väldigt osmaklig, och att det är förjävligt att en djurpark som säger sig arbeta för att bevara utrotningshotade djur avlivar fullt friska individer på enbart ekonomiska grunder. Men, jag ser faktiskt inte ett speciellt stort kliv från detta agerande till något så vardagligt som att äta en skinkmacka. Fast just ja, Kalla Fakta har ju inte varit och granskat köttindustrin på länge. Och just ja, där bär ju faktiskt DU, som skriver ”avliva slynan” på Facebook, ett personligt ansvar att ändra din livsstil för att förhindra att djur får lida. Och då, ja då blir det ju genast mycket jobbigare. Att skriva ett argt inlägg på Facebook är ju ett himla smidigt sätt att visa att man bryr sig.

 

#

& just ja. Idag är det den sextonde vilket betyder att jag varit här i en månad.
Faktiskt förbannat stolt över den prestationen. Vet att många gör det här, det är inget unikt på något sätt, men utan att ha gjort det har man verkligen ingen aning om hur svårt det är. Fantastiskt, självklart, men så mycket svårare än man kan ana.

# det går bra nu.

Vet ni vad, vänner? Just nu känns det bra. Efter att dagligen ha plågats av förfärlig hemlängtan och tjocka, tjocka klumpar i mage, hals & bröst, börjar det nu äntligen lätta. Självklart finns det jobbiga kvar där. Jag vill inte riktigt släppa taget om det heller, för det är viktigt. Att faktiskt alltid ha i bakhuvudet hur viktigt det jag har hemma i Sverige är. Hur jag aldrig igen får underskatta det. Men samtidigt är det ju fantastiskt underbart att livet i England äntligen börjar kännas riktigt, riktigt bra.

Londonhelgerna lyfter verkligen mitt hjärta och min lycka till max, för det är så fantastiskt att leva & vara i en stad som London. Att faktiskt ha tid att leva i en stad som London. För; det jag inte hann med förra helgen, gör jag bara nästa helg. Eller helgen efter det. Jag har tid. Tid att lära känna staden, och inte bara se den.

Men den största anledningen till att mina jobbiga klumpar börjar lösas upp är att jag äntligen börjar lära mig att älska Cobham, på ett stadie efter nyförälskelsen. Jag börjar lära mig att acceptera och tycka om det låga pulsen. Och jag börjar träffa människor. Den första månaden har varit himla ensam. De få tjejer jag lyckats träffa har antingen redan varit ”i par” (dvs har en ”bästa” kompis och är egentligen inte intresserad av att lära känna någon annan), eller så har det verkligen inte klickat. Det är än så länge bara i London som jag har vänner, men jag har nu lyckats få kontakt med några tjejer här, så förhoppningsvis ska jag snart ha lite pub-/fikasällskap, vilket verkligen vore guld. Träffade en helgullig tysk tjej igår som jag verkligen tyckte om, fingers crossed!

En annan sak som verkligen får mig att må bra är att jag kommit så långt i min träning att jag faktiskt gymmat 2-3 gånger/vecka de senaste 3 veckorna, och jag märker redan en enorm skillnad. Både i min fysik och i min attityd mot gymträningen. Jag vill verkligen gå, nästan varje dag, och jag njuter av träningsvärken. Helt underbart är det!

Och, idag kände jag faktiskt för första gången en lättnad över att inte ha någon hund. Gick över skolans fotbollsplan och tänkte ”vilken bra lydnadsplan det här vore”, men istället för att bli ledsen över att inte kunna träna lydnad, kände jag mig lättad att jag inte ”behövde” träna lydnad där bara för att planen var fin. Och jag kände mig tacksam över den känslan. Över distansen. Över möjligheten att få ett sånt otroligt perspektiv på mig och min hundträning. Tacksam för att inte behöva känna skulden över att inte ha någon som helst lust att träna hund. Och tacksam för en känsla som gör de hundratals milen mellan mig & mina hjärtan lite, lite lättare att stå ut med.

Det var allt för ikväll, mina vänner. Inga bilder fick ni den här gången, men desto mer text. Hoppas ni orkade läsa, och att ni lämnar en liten kommentar. Puss!

# hemlängtan



Detta betyder alltså 71 dagar kvar till Sverige. Till mina pojkar i Grindstugan,
Fagersta, hemma. 71 dagar. 2 & en halv månader. Så himla mycket kul
kommer hinna hända under den tiden.
Också.

Nu ska jag ut på en springtur. Springa tills skogen tar slut, tills tankarna tar slut, och tills bara bra finns kvar!

# om: att hitta sin plats.

Så mycket föreställningar. Om vem man vill vara, vem man kan vara, eller vem man borde vara. Svaret är kanske inte att försöka bli någon annan, någon annanstans, utan att hitta den plats där man kan vara sig själv, just nu? Att bygga sitt liv utifrån den man är, inte utifrån den man vill vara. Annars kanske risken är stor att man lever hela sitt liv i jakt på något man aldrig kan hitta. Jag vill inte försöka låta som att jag vet något om livet. För det gör jag inte. Men jag lär mig mer & mer varje dag. Kanske tänker jag för mycket. I skissandet av den perfekta planen är det lätt att glömma att livet pågår här & nu. Jag lever bara en gång, precis som du, och varken du eller jag vet i förväg det bästa sättet att göra det på. Kanske är det inte meningen att man ska försöka ta reda på det heller. Kanske det bästa receptet för livet är att bara.. leva?

 

# tack.

Hamnade inne på min gamla bilddagbok. Jag är verkligen inte 16 längre. Men sakerna jag skrev då, & bilderna jag publicerade, fick mig att inse vilken otrolig tur det är. Eller tur & tur, alla blir vi ju äldre med åren, men vilken otrolig tur det är att jag utvecklats så pass mycket som jag gjort. När jag läste dom där sakerna kändes det som att inget av det finns kvar. Jag kände mig som en främling inför mig själv. Och jag tror att det är något bra. Jag ska inte gå in för djupt i det här träsket, det var inte min mening. Meningen var att rikta ett tack till dom människor som hjälpt mig bli den jag är idag, någon jag faktiskt är stolt över. För även om jag ibland känner mig precis lika jobbig, högljudd & egoistisk som mitt 16-åriga jag, så krävdes det bara 10 minuter av genomgång från år 2008 på Bilddagboken, för att inse att jag är flera mil ifrån den människan. Och jag vet att många av er vars förtjänst det är, läser den här bloggen, så tack från djupet av mitt hjärta för att ni fortfarande står vid min sida, och för att ni hjälpt mig att bli en bättre människa. <3

# tankar från en morgon.

Den där lyckan. När jag vandrar Oxfords gator, & verkligen känner att, just i det ögonblicket, upplever jag en ny del av den här världen. En plats jag hört om, men aldrig sett förut. Men sen, klumpen, sorgen, det som gör så fruktansvärt ont, när jag på kvällen kommer på att jag glömde Elvis födelsedag i Tisdags. Och nu, på morgonen, när vädret är fantastiskt, och mamma skriver att idag blir det ”spår för hela slanten”. Just då, känns det där fantastiska, lyckliga så himla långt borta.

Igår var jag Carro & Ray (Carros vän) i Oxford. Mer bilder kommer!

 

# it’s to you, I will always belong.

Bläddrade bland bilder & hamnade i tidpunkten runt min praktik i Fjugesta förra våren, och stötte där på dom här bilderna på mig & stjärnan. Nya favoriter, for sure. Jag har inte skrivit så mycket i bloggen om mina känslor kring den här resan, och kring dom. Men jag har känt. Och jag har tänkt. Väldigt mycket. Och det har inte varit enkelt. Seriösa funderingar på att sätta mig på första bästa plan hem har kommit & gått. Hittade mitt nyinköpta retrieverkoppel i fickan på min regnjacka som jag använde för första gången idag, och tårarna blandades med regnet där jag gick runt i kvarteret och undrade vad fan jag har gjort egentligen. Dom är ju mina bästa vänner, det enda som alltid varit bra i livet, och dom enda man alltid kan lita på finns där. Jag var aldrig ensam. Nu är jag alltid ensam. Så inte fan är det enkelt. Folk jag träffar här säger att ”hemlängtan går över”. Men dom förstår inte. Det är inte hemlängtan.

I thought I packed it all, but I forgot my heart..

Så varför är jag då kvar? Jo, för att jag tror att jag behöver det. För mig, och för min utveckling som person. En hundvän på facebook skrev häromdan ”Det är inte ett intresse, det är en livsstil”, och det är så sant, men jag hade tappat livsstilen. Jag hade ingen lust för träning, knappt ens lust för hundpromenader, och jag var arg, hela tiden. Arg på mig själv, för min brist på träningsmotivation, och mina brist på framsteg under året som gått, men det gick ut över hundarna så jag var ständigt arg på dom. Så jag ser det här som en paus, en chans att sakna, längta, samla motivation, och förhoppningsvis inse hur värdefullt mitt hundliv egentligen är.

För jag har ju kul här, och jag har redan lärt mig otroligt mycket om mig själv, och träffat människor som jag inte vill släppa. Men tanken på dom finns där, varje dag, och gråten ligger nära i halsen. Den gör det. Men än så länge intalar jag mig att det är värt det. Att jag kommer få ut något tillräckligt värdefullt av den här resan för att det ska vara värt det.


Det är så svårt att hitta rätt när ingenting känns rätt, & det heller inte känns fel, för att det mesta bara känns helt okej.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑