Kategori: Funderingar (sida 1 av 11)

Att bli medveten.

Jag har genomgått en enorm personlig förändring det senaste.. året(?), kanske till och med senaste två åren. Och det är den att jag blivit feministiskt medveten. Det är en otroligt viktig förändring, som jag önskar att alla världens människor skulle genomgå, hellre förr än senare. Men den är också extremt påfrestande för vart jag än tittar så ser jag förtryck. Jag ser patriarkatet, det som vissa anser en myt. Jag ser hur kvinnor trycks ner, hur vissa saker förväntas av oss, hur vi ständigt anpassar oss till den mall samhället skapat. Jag ser det omkring mig, överallt, i mina vänners agerande, i mina favorit TV-serier, i sättet män & kvinnor, främst par, i min omgivning beter sig mot varandra, i undervisningen på min skola, och så klart i tidningar och TV. Men jag ser det också i mig själv, och det är påfrestande.

Kunskapen om könsnormer, patriarkatet och kvinnoförtryck är viktigt, men det är så förbannat jävla jobbigt att se exakt överallt. Speciellt som kvinna. Jag ser hur min kunskap, mitt agerande, mitt sätt att vara ständigt nedvärderas på grund av att jag är kvinna. Jag känner hur jag själv anpassar mig efter det och lägger ner mig. Låter bli att ens försöka när det finns en man i närheten som kan ”göra det bättre”. Och det är förbannat sorgligt. För jag vet att jag gör många saker mycket bra. Men det är inte min plats att ta för mig. Det är min plats att vika mig.

Jag vill till texten ge er ett exempel på hur patriarkatet kan ta form utan att de flesta människor ens ser, och än mindre reflekterar över det. En konversation mellan 3 unga människor, där 2 pojkar brölar på om något de uppenbarligen vet ganska lite om, utan att över huvud taget ta till sig kunskapen från tjejen de är med, som uppenbarligen vet mer än dem. Lägg även märke till tjejens ”jag tror” i första meningen, och det faktum att hon formulerar sin andra kunskap som en fråga till pojkarna. För även när en kvinna vet måste det framför män ifrågasättas.. Och nej, detta är ingen slump, det är standard.

Skärmavbild 2015-01-21 kl. 20.29.02

En dag i taget.

I vår skulle jag ha haft praktik på Östgöta Correspondenten i Linköping. Det var den praktikplats som mina lärare tilldelade mig, enligt ett nytt system som de har i år där vi inte själva fick söka, utan blev tilldelade, praktikplatser. Två veckor efter att jag blev tilldelad min plats får jag reda på att Corren ändrat sig och inte längre tar emot långtidspraktikanter för våren. Om detta beslut fattades efter eller innan jag blev tilldelad platsen vet jag inte. Det är nu 3,5 vecka sedan jag fick beskedet och min lärare har ännu inte lyft ett finger för att hjälpa mig. Igår gick jag till mitt fakultets studentexpedition och grät, och först igår eftermiddag fick jag ett samtal från läraren som jag inte kunde svara på och på eftermiddagen ett mejl där det står att han ”försökt kontakta mig”. Ett samtal anser jag som ett jävligt taskigt försök.

Så nu sitter jag alltså här, en dryg månad innan praktiken ska börja, och har ingen aning om vad som kommer hända. Alla bra praktikplatser är tagna och i och med att jag fått noll stöd från min lärare så har jag inte haft mycket energi till att söka platser heller. Systemet var ju så att det var våra lärare som skulle ge oss praktikplatser och ändå sitter jag helt ensam nu när det skitit sig med min praktikplats. Man tycker ju att någon form av empati och stöd från läraren hade varit på sin plats. Tommy har fått praktik i Norrköping, vår lägenhet i Sundsvall ska hyras ut i andra hand. Jag söker jobb samtidigt som jag desperat försöker hitta ett ställe att praktisera på som jag känner att jag får ut något av, för jag vill inte praktisera ”bara för att”, på ett ställe i en stad där jag inte känner någon. Dessutom håller jag på och ska göra en dokumentär med deadline om en vecka och min enda gruppkamrat är sjuk varpå jag får filma allt själv när det ursprungligen rekommenderades att till och med vara tre för att klara av allt. Kaos kan lugnt sammanfatta livet just nu.

Så jag tar en dag i taget. Då och då känner jag ett tungt lock ligga över luftstrupen och det är svårt att andas. Ibland ligger jag i soffan och stirrar i taket. Ofta gråter jag. Jag är så otroligt arg och känner mig så dåligt behandlad av min lärare. Hela höstterminen har kantats av ångest inför uppgifterna och ilska mot mina lärare som jag anser saknar pedagogik och empati hela högen, och nu händer detta till råga på allt. Jag skulle vilja göra praktik för den brancherfarenhet det ger men jag vet inte om jag orkar ett år till i den här mansdominerade, elitinriktade, opedagogiska miljön. Den här utbildningen ger inget utrymme för de som inte kan att lära sig något, den stärker bara dem som redan kan.

Om att vara en folkrädd journalist.

Alla blir förvånade. Alla som känner mig någorlunda, eller ens bara spenderat en dag med mig, blir förvånade när jag berättar att jag har svårt att ta kontakt med människor. Ingen skulle kalla mig blyg, och jag skriker alltid högst. När det på förhand är legitimerat. När jag är inom en grupp där jag vet att jag förväntas prata, vara social och interagera med människor. Då är det inga problem. Alls. Det är de här situationerna jag ställs inför i min utbildning (och framtida yrke), som jag inte är van vid, aldrig har behövt göra innan och nu odlar en, för var dag växande, avsky inför att göra. Det här med att gå ut på stan och ta kontakt med människor som inte alls planerat sin dag utefter att vara med på bild eller svara på en fråga. En bokad intervju är en helt annan grej, där är min närvaro legitimerad. Men när jag ska gå ut och störa folk i deras vardag och inkräkta på deras område, då växer ångesten i mig. Jag vet att många kommer säga nej, jag vet att många kommer bli besvärade. Jag vet att mina chanser att lyckas blir sämre om jag på förhand ber om ursäkt för mitt intågande, varpå jag får än mer ångest, och så går det runt.

Den här veckan ska vi lära oss filma med våra systemkameror. Just nu har vi två timmar på oss att gå ut och testfilma. Vi har fått det lösa temat ”första”, och vi ska även försöka filma människor som tror att de blir fotade pga ser kul ut. Jag gick från skolan och hem ”för att sätta på mig varmare kläder”. Har nu klämt alla pormaskar som finns i mitt ansikte för att fördriva tiden, och för var minut som går växer min oroskänsla i bröstet. Jag tar mig bara inte ut. För går jag ut vet jag att jag kommer vandra omkring planlöst och känna en huggande ångest i mig varje gång jag ser en människa som jag vet att jag borde interagera med. Det är så sjukt. Jag känner det själv när jag skriver ner det i textformat att det är så förbannat sjukt. Hur kan jag vara så rädd för människor? ”Det går över om några månader”, sa dem. ”Du vänjer dig”, sa dem. Nu har det gått ett år av min utbildning och för varje uppgift av liknande karaktär blir det bara värre. Tanken på att komma tillbaka till skolan tomhänt skrämmer mig mindre än att faktiskt gå ut och göra uppgiften. Vad fan gör jag? Hur botar jag det här?

Män & kvinnor, och sport.

Jag har fått för mig att jag vill bli sportfotograf. Det var ett luddigt beslut jag fattade i somras då jag kände att jag behövde något att åtminstone rikta in mig på, för att sen se vart det leder. När vi för någon vecka sen fick en genomgång av skolans praktikplatser så var enda stället som fick någon slags gnista att tändas i mig Bildbyrån, som säger sig ha Sveriges bästa sportfotografer. Jag har nu bokat in en så sen tid som möjligt för praktiksamtal för att ha några veckor på mig att fylla ut en hyfsat rimlig portfolio.

Igår var jag på hockeymatch. En snabb scanning av läget lät mig konstatera att jag var mestadels omgiven av män. De två utskickade fotograferna på plats var män, med mig hade jag två manliga klasskamrater, alla spelare var uppenbart män eftersom vi var på en Timråmatch i hockeyallsvenskan, och större delen av publiken bestod även den av män. Inga direkt chockerande ”upptäckter”. Det som slog mig, och påverkade mig mest, var dock hur snabbt jag fick veta att jag var kvinna och inte passade in.

Det började direkt när vi kom in i fotografernas rum innan matchen, då den äldste av de två manliga yrkesfotograferna tog första tillfälle att fälla en sexistisk gliring och konstatera att de aldrig ser kvinnor där. Mitt andra ordutbyte med samma person kom en bit in i andra period då han frågade om jag ville byta plats med honom, eftersom han stod närmare plexiglaset, ”så att du kan gömma dig bakom glaset när de kommer nära”. Samma erbjudande gick inte ut till min manliga klasskompis som stod en meter ifrån mig. Jag tackade nej. Nästan direkt efter detta började han diskutera matchen med min klasskompis. Ett samtal jag absolut förstår min exkludering i då det framgick tydligt att jag kan väldigt lite (ingenting) om hockey, så varför diskutera huruvida ett mål var snyggt eller inte med mig? Det som däremot gjorde mig förbannad var hur yrkesfotografen sedan fortsatte med att visa bilder och diskutera fotograferandet med min klasskompis bakom ryggen (alltså en halv meter bakom pga trångt) på mig, utan att över huvud taget vilja inkludera mig i samtalet. När han visste mycket väl att vi båda kom från samma utbildning och att även jag rimligtvis skulle uppskatta tips och meningsutbyten från en etablerad fotograf.

När jag kom hem gick jag in på Bildbyråns hemsida för att se på veckans utvalda bilder, där de sammanställer de 20 bästa bilderna från föregående vecka. De två sista bilderna porträtterar tennisspelare som vunnit US Open. Den första är en man. Han är svettig och kysser sin buckla i, vad jag bara kan anta är, direkt anslutning till matchen. Han är en idrottsman, iförd sina idrottskläder i ett av de största ögonblicken av sin karriär. Nästa bild är den kvinnliga vinnaren av US Open. Hon står högst upp i en skyskrapa, med New York i bakgrunden, och iförd en röd galaklänning håller hon sin buckla lite snyggt bredvid sig så att den inte tar uppmärksamhet från den verkliga föremålet, henne. Ingenting i bilden tyder på att hon är en idrottare, förutom bucklan (som för min del kunde varit vilket pris som helst då jag inte har en aning om hur en us open-buckla ser ut) och bildtexten. Men hon är ju snygg i alla fall, tack och lov för det.
(Ni får själva gå in på Bildbyråns hemsida och se bilderna jag menar, pga upphovsrätt kan jag inte publicera dem här).

Just ja, alla fotografer till ”veckans bästa bilder”, var även dem män, så här får ni för omväxlings skull en idrottsbild fotograferad av en kvinna. Yey och kors i taket.

_K5B4670
Två hockeysnubbar slåss om pucken. Bästa med att faktiskt bara öva är att slippa kolla upp vad alla likadana hockeysnubbar heter. 

Efter kvällens insikter är jag pepp. Min största drivkraft har alltid varit att visa de som tror att jag inte kan att jag visst kan. Det finns inget bättre än att komma med en sheltie i lila kaninkoppel och knäppa schäferbruksgubbar på näsan. På samma sätt är jag nu aspepp på att komma med rosa skor och ett indianmönstrat kameraband och knäppa sportgubbar på näsan. Jag ska tamejfan bli den bästa sportfotografen de sett!

# så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.

Ser mig själv i spegeln och slås över hur fantastiskt.. harmonisk jag är. Jag har nog aldrig varit så stark som jag är idag. Det har aldrig funnits färre saker som rör mig. Jag är odödlig, självsäker & faktiskt också ödmjuk. Jag har fått en syn på livet & mig själv som jag trivs så enormt bra med. Jag kan inte göra vad som helst, men jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan inte bli vad som helst, men jag kan vara precis den jag vill vara. Jag har aldrig haft så många nära vänner att falla tillbaka på, men samtidigt aldrig känt mig så säker på att jag kan fånga upp mig själv. Det finns mycket jag skulle kunna grubbla på & få panik över, men det kommer inte lika lätt till mig längre. Paniken. Någonstans längs vägen har jag visst lärt mig att hantera mina känslor och fokusera på sådant som får mig att må bra. Finurligt det där. Hur man ena dagen önskar att man vore någon annan, någon bättre, till att nästa dag vakna upp och vara precis hon. För ja, jag är någon bättre. Kanske inte för världen, eller för dig, men för mig själv, och just nu är det faktiskt det viktigaste.

det enda liv jag kommer få
det enda liv jag nånsin velat ha
<3

 

# men shit vad sjukt, allting.

Det här med kärlek. Man kan ju försöka vara så pass nonchalant ignorant och säga att man inte bryr sig. Ba ”Näääee, jag triiiivs med att vara singel.”. Affirmationer har jag för mig att det kallas. Om man bara säger att allt är bra tillräckligt många gånger, så är det bra. Men så ser man alla sina kära vänner, och karman slits mellan att vilja strypa & dumflina fånigt för att dom jävlarna är ju SÅ JÄVLA GULLIGA! Var sak har sin tid. Men så är det dom där som träffades när dom var 25. ”Jaha, ska man alltså behöva vänta 5 år till..”. Och så var det dom som hittade varandra när de var 30. ”Men shit, ska man behöva vänta 10 år, alltså!?” Och så var det hen som gifte om sig när hen var 45. ”Så jag behöver alltså vänta lika länge som jag levt, + FEM ÅR TILL!?”. Och så var det hen jag läste om som dejtade och träffade sin soulmate som åttioåring. *Blodpropp*, hjärtat stannade.

Fast jag tror ju inte på själsfränder. Eller jo, det är väl precis det jag gör. Fast i plural. Att det bara skulle finnas en person för alla är ju både löjligt & extremt deprimerande. Så istället för att vara rädd för att inte träffa min själsfrände förrän jag är 80 väljer jag att se fram emot alla jag kommer träffa fram tills jag är 80. Det här med att kvaliten i ett förhållande skulle definieras av längden på det. Är man kär i någon i 5 år och sen är man inte kär längre, så var det väl ändå 5 år fyllda av kärlek. Eller är jag ung, dum & naiv nu igen? Säkert.


 

 

När jag hör en låt, & det hugger till i hjärtat och tankarna alltid vandrar till en viss person. När jag äter något vi alltid åt tillsammans. Något som smakar som vi. Eller när jag är på en viss plats, och trots att vinterkylan biter & snön yr så känner jag den varma sommarvinden &  läppar mot mina. Vet ni vad jag menar då? Dom där ögonblicken, platserna & låtarna som man för alltid kommer att förknippa med en viss person? Som betydde så himla mycket. Som uppenbarligen gjorde ett avtryck. Men också frågorna. Var den här sången verkligen vår? Tänker hen också på mig när hen korsar den där platsen? Smakar en viss maträtt även en liten bit av mig? Egentligen vill jag inte veta svaret. Det som tydde sig meningsfullt kan så lätt bli något värdelöst om det inte var meningsfullt för dig. Och jag gillar tanken på att ha varit en del av något meningsfullt.


Lyckliga i London.

Snart är det slut. Det här äventyret. Jag började räkna ”sista” för drygt en vecka sen. I morgon är det sista ”sista”, den sista dagen. För på Lördag, 06.15, lyfter mitt flygplan hem. Igår var jag på en pub med dom två bästa vännerna jag fått genom den här resan. Det var ett fint avslut. Jag hoppas att vi alltid kommer ha kontakt. Och jag hoppas att jag alltid kommer minnas det här. Klart att man inte glömmer att man spenderat 3 månader av sitt liv i en engelsk Londonförort, men vad jag menar är att jag aldrig vill glömma hur det känns. Allt jag lärt mig. Allt jag insett. Jag vill aldrig glömma det onda i att inte ha mina pojkar nära, men jag vill heller aldrig glömma spänningen och lyckan i att upptäcka så mycket nytt. Dom gånger man stannat mitt på trottoaren och sagt högt ”Jag är i London!” För det har varit så fint. Så fina platser, så fina människor, så fina insikter. London har format mig, gjort mig lite mer till den jag var menad att vara.

 

# Idag är jag tacksam för:



– att jag faktiskt har två egna hundar, min dröm sen jag visste vad en hund var.
– att jag har två kärleksfulla föräldrar som älskar mig och alltid finns där för mig.
– att jag är frisk & har en (för det mesta) fungerande kropp.
– att jag har lojala, trogna vänner som ibland känner mig bättre än jag känner mig själv.
– att jag ska fira jul tillsammans med min fina, fina familj i vårt underbara torp.

Just nu är det svårt. Av många anledningar som jag inte vill gå in alltför nära på. Men trots att jag just nu känner mig ganska tilltrampad, illa till mods, och har ganska ont i magen, så försöker jag istället tänka på allt det fantastiska jag faktiskt har i mitt liv. Det må vara svårt just nu, men det är bara just nu. Och vad betyder det, egentligen? Det kunde varit så himla mycket värre. När jag ser till dom saker som verkligen betyder någonting, så har jag ingen anledning att vara ledsen. Vissa människor har bara en, eller ingen, förälder som bryr sig om dom. Jag har den gränslösa kärleken från båda mina föräldrar, och jag vet att de båda skulle ge mig världen om de kunde. Nog för att mina knän trilskas ibland, men över lag har jag en frisk, stark och hel kropp som kan bära mig över jorden. Jag har ett gäng så himla fantastiska vänner, utspridda över Sverige, men samlade i mitt hjärta, och jag har dem att tacka för en så stor del av den jag är idag. Och jag har mina hundar. Mina älskade, bästa vänner som gett mig en så stor del av mitt liv, och som hjälpt mig definiera den jag är.

Jag har allt det där, och när det kommer till kritan så spelar faktiskt inget annat någon roll.

 

# måndagsdravel.

Tiden går faktiskt. Trots min rädsla för att den ska stanna helt så är redan 3 luckor på chokladkalendern öppnade, och det är alltså mindre än 3 veckors tid kvar tills jag kommer hem till Sverige. Den är så fantastisk, tiden. Den går precis så som den alltid har gjort, men ändå känns vissa minuter som timmar, och andra som sekunder. Och jag längtar, längtar så galet tills 22 december. Men samtidigt vet jag att det är farligt att bara vänta på att tiden ska gå. För den kommer aldrig tillbaka. Den är just nu. Och något inom mig säger, vet, att jag inte borde vänta. ”Tänk om du dör imorgon.” Något inom mig vet att jag borde vara. Men nej, jag vill inte tänka att jag dör imorgon. Jag orkar inte vara. Jag orkar bara vänta.

Fann mig själv på ett tåg mot Watford Junction igår, över Themsen & såg solen gå ner över okända Londonfasader. Diskuterade livet med en god vän, fällde några tårar, kände så många känslor, på samma gång. London har lärt oss så mycket. Vi har hittat delar av oss själva här. I London blev en del av mig kvar, London krossade mitt unga hjärta.Det blev kanske inte som jag tänkt mig, men jag vill inte på några villkors vis ha det ogjort.

 

Äldre inlägg

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑