Kategori: Träning (sida 1 av 5)

Spårkväll på Östgötaslätten.

_K5B0145 _K5B0148 _K5B0200 _K5B0211 _K5B0235 _K5B0226 _K5B0240 _K5B0253

 

Idag var vi i Linköping & hälsade på Linnea. Det var fint!

 

Toks appellydnad

När jag skulle träna uppletande med pojkarna igår och rotade i ryggsäcken efter lämpliga föremål hittade jag minneskortet som innehöll filmen på Toks appellydnad som vi gjorde i början av November. Jag har letat efter det och blev mycket glad när det hittades. Inte för att filmen i sig är speciellt bra, och prestationen ännu sämre, men för att den kommer vara guld att ha som jämförelse för när jag startat appellen igen i vår/sommar.

Vår första start blev nämligen ganska usel. Eller nej, nu är jag extremt orättvis mot Token, för vi var ju faktiskt bara 17 poäng från uppflytt, med avstådd plats & framförgående. Jag är väldigt nöjd med Toks insats, hela felet ligger i min (avsaknad av) förberedande träning. Som var obefintlig. Varken linförigheten eller apporteringen hade han någonsin gjort i sin helhet innan tävlingsstarten, och när det kommer till kedjor hade jag väl kört läggande + inkallning några gånger, men aldrig under direkt tävlingslika förhållanden, bara som ett inslag i den vanliga träningen. Så att han över huvud taget genomförde hela lydnadsprogrammet och dessutom kammade hem dubbeltia på inkallningen är jag väldigt stolt över.

Inför nästa start blir mitt huvudsakliga mål tävlingsträning. Elvis har aldrig behövt den träningen (även om den såklart inte skulle skada), men med Tok tror jag att den är väldigt viktig. Självklart ska detaljer slipas och nya saker läras in (framförgående & kryp), men det allra viktigaste kommer att bli kedjor, nya ställen, ingångar på planen och att så ofta jag kan återskapa en tävlingssituation genom att åka någonstans, till en klubb eller random gräsmatta, gå en rastsväng, värma upp, gå in på planen, köra x antal moment, jackpotbelöna och sen åka hem. Jag är pepp! Det känns som ny, rolig träning och en utmaning. Framför allt är jag pepp på resultatet; att ha en hund som på bästa sätt är förberedd för att gå in och prestera skitbra på tävling. Det känns verkligen som att jag är skyldig min hund den förberedelsen så att vi tillsammans kan ha kul, även på tävling.

Tävlingsmål 2015

Jag frågade min goda vän Johanna om hon hade något bra tips på hundbloggar, och hon sa att de flesta hon brukat följa inte bloggar så mycket längre. När jag då tyckte att de skulle börja igen så svarade Johanna med att jag väl lika gärna kan börja själv. Mitt egna bloggande kanske inte kommer ge mig själv så mycket mer inspiration, men kanske kan det bidra till någon annans träningspepp.

Jag är som så att när jag väl får inspiration till att blogga så har jag inte tid att vänta på att jag ska hinna samla på mig något vettigt att publicera, utan det måste ske i inspirationens stund. Så, eftersom jag inte har några roliga träningsfilmer eller bilder så får det bli en lista. En lista över mina mål nästa år, närmare bestämt.

Jag är inne i en period där jag finner det väldigt enkelt att ta mig tid att träna. Jag behöver inte tvinga mig till det och efter nästan varje pass har jag en bra känsla. Dessutom börjar Elvis bli gammal och jag vet inte hur länge hans kropp håller och när jag kanske plötsligt måste sluta tävla, så därför är jag otroligt peppad på att verkligen satsa på hundträningen det här året och nå mina mål. Jag har satt utmanande, men ändå realistiska mål. Jag vill inte sätta dem för högt för jag vill uppnå dem, men samtidigt vill jag att det ska vara mål att kämpa och lägga manken till för att nå.

TOK
Uppflyttad till Lägre klass spår
Uppflyttad till Högre klass spår
Uppflyttad till Agilityklass III
Uppflyttad till Hoppklass III

Toks spårmål ser enorma ut på papper, men rent träningsmässigt är det bara framförgående och kryp, för allt annat har han gjort med uppflyttningspoäng i appellen, även om vi blev inte uppflyttade pga avstådd plats. I vår kommer han dessutom vara betydligt mer tävlingstränad så appellen blir bara ett nödvändigt steg mot lägre och dit är det inte lång bit kvar i träningen. När det kommer till agilitymålen så känner jag att de beror till stor del på vart vi kommer bo i vår och alltså vart & med vilka vi kommer kunna träna, men jag tror absolut inte att det är omöjligt. Han var ju lite knepig på tävling i somras, men jag hoppas att det bara är en fas som försvinner med ännu mer tävlingsrutin i bagaget.

ELVIS
Uppflyttad till Elitklass spår
Plocka minst ett cert till
Kvala till SM 2016 i agility
(Starta i lydnadsklass III)

Här känns det stort. Jag sneglar på listan och ser ord som elit, cert och SM och jag tänker på det där ordet realistiska som jag skrev lite högre upp. Jag känner mig livrädd, men också pepp, för det här ska fan bli Elvis år. Jag är så fruktansvärt rädd för att åren ska gå och han blir pensionär utan att ha fått chansen att ta de meriter jag vet att han klarar av. Jag måste ge honom den chansen. Att inte ta fullt till vara på min fantastiska lilla pälsboll skulle vara något jag kommer ångra i hela mitt liv. Så, nu jävlar kör vi! (Lydnadstrean kör jag om jag kan bibehålla min glädje i träningen, annars får det vara, så det målet ser jag bara som bonus)

 

 

# kors i taket.

Ingen kunde tro det. Men det har hänt. Jag tog det jag sa & gjorde det till verklighet. En film är inspelad, redigerad & uppladdad för er att se. Ibland förvånar jag verkligen mig själv!

Mina tankar efter att ha sett passet är att det definitivt är dags för lite kvalitetscheck, så vid nästa pass tänker jag bara välja ut de hopp med tryck i, där han landar på båda tassarna samtidigt.

Lägg märke till leksaken, förresten. Det är ett helt vanligt resårband, handplockat av herrn själv när vi rensade sylådan förra veckan. Fuck svindyra fårskinnsleksaker, det där bandet är det roligaste han någonsin sett. Knäppa hund!

 

# hundträning & mål

Jag har konstanta tankar på att filma lite hundträning att dela med mig av till er. Men det blir liksom inte av. Kanske för att jag aldrig får tummen ur & laddar kameran. *reser mig upp och går och laddar kameran.* Sådär, steg 1 avklarat. Och i morgon jobbar jag inte så då ska det väl finnas tillfälle för träning. Om inte annat så är det agilityträning på kvällen. Kanske får be någon att filma mig då. För jag vet ju att ni vill se!

Annars ligger mina tankar lite i kölvattnet kring alla mål som poppade upp på bloggar efter årsskiftet. Jag var inte alls pepp på att haka på, eftersom mina hundträningsmål alltid går åt skogen, men eftersom jag klarade mitt förra (icke hundrelaterade, men ändå) nyårslöfte så himla bra, tänker jag att jag nog blivit lite bättre på att uppnå mål, så jag ger det ett försök. Jag känner att jag ändå vill vara sparsam med rena tävlingsmål, eftersom det verkligen blir svart på vitt om man misslyckas. Om jag sätter mer abstrakta mål blir det mer som en känsla om dom lyckats eller inte.

Tok

  • Bättre vardagsfunktion.
    Jag vill inte säga ”vardagslydnad”, för jag vet inte om det är så mycket lydnad jag är ute efter, utan mest bara att han ska funka bättre. Det märks så tydligt att han är uppväxt i skogen, och jag behöver alltså miljöträna min tvååring. (skäms!)
  • Kunna gå fint i halsband.
    Selen är vardagsdon, men när halsbandet åker på ska det gås fint i koppel. Det underlättar nog både träningen och vardagen om han inte behöver gå fint jämt.
  • Startklar för Hoppklass.
    Kontaktfälten ska bli perfekta. Och det kommer dom inte vara till den här tävlingssäsongen. Men jag ser ingen anledning till att han inte skulle kunna bli startklar för hoppklass åtminstone till slutet av sommaren.
  • Utveckla lek & apportering.
    Det börjar bli tröttsamt att springa efter honom tvärs över träningshallen varje gång jag belönat…

 

Elvis

  • Få en roligare vardag.
    Jag märker att han börjar bli alltmer rastlös & nonchalant. Nog för att han alltid lyssnar, men glädjen börjar försvinna. Och visst f*n förtjänar man gottebelöningar fast man är 5 år och ”ska” kunna saker. Såklart man gör! (skäms matte!)
  • Bli uppflyttad till Elitklass spår.
    Det här blir årets utmaning. Inte för att han inte har kapaciteten, men för att risken att jag inte har motivationen är stor. Det blir också årets viktigaste mål. Jag ser månader bli till år, och jag ser pensionen närma sig med läskig fart. Än är han långt därifrån, men jag vet att risken att vi står på precis samma plats om 5 år som vi gör nu är stor, och jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte tar tillvara på allt den här fantastiska hunden har att ge.

 

Det här känns lagom. Genomförbart. Naturligt också att det blev fler saker för unghunden än för veteranen. Funderade på att sätta in mål om agilitycert också, men det känns på ett sätt inte lika viktigt längre. Kanske för att jag nog alltid kommer vara rädd för hans rygg, fast Stefan sagt att han är tip top just nu. Eller för att jag helt enkelt behöver lägga allt fokus jag har på brukset. Agilityn älskar vi ju & gör ändå. Och tävlingar kommer vi att åka på. Sen får vi se vart det leder. 2013 blir ett spännande år!

 

# en dröm.

Jag drömde i natt att jag var på lydnadskurs med Elvis. Bilderna är från när vi tävlar lydnad i Karlstad & tar vårat LP1. I det lila kaninkopplet. Bästa, finaste, älskade fluffet. Vad jag saknar honom. Hans piaff-steg. Som en dressyrhäst. En väldigt lycklig dressyrhäst. Kommer ihåg lyckan, den pirrande lyckan i magen & stoltheten när jag såg honom & mamma på rallykurs dagarna innan jag åkte. Han är så himla, himla fin. Min första riktiga dröm.

# om när saker inte blir som man tänkt sig.

Jag har försökt skriva det här i nästan 2 veckor nu, men att knappa ner orden & publicera dem i cyberrymden, för vänner, bekanta & egentligen vem som helst att se, gör det mer verkligt. Det kommer säkert bli för många ord, för mycket tankar, och för dåligt sammansatt, men nu måste det bara bli gjort.

Förra sommaren varken tränade eller tävlade jag speciellt mycket agility med Elvis. Men i höstas fick jag ett ryck och körde upp honom till trean inför den här säsongen. För den här sommaren skulle jag satsa. Cert & SM-pinnar var målen. Som när dom sattes kändes definitivt realistiska. Men under en odefinierbar tidsmängd, kanske ett halvår eller så, ungefär sen vintercupen satte igång (nov-dec?) har jag känt att han inte riktigt varit som vanligt på tävlingsbanan. Det har inte funnits någon glöd & innan tänkte jag att det berodde på att jag tränat med Trick i vinter och i jämförelse med honom känns Elvis långsammare, och att Elvis kändes så otroligt snabb i början, i jämförelse med Tinna, & att han egentligen aldrig varit snabbare. Det är först senaste månaden som jag verkligen konstaterat att Det går inte lika fort som det brukar. Jag tänkte Dålig kondition, kanske, och började göra upp en plan med konditionsträning. & där var jag mer på rätt spår, att det faktiskt hade en riktig, fysisk orsak & inte bara var inbillning, men om det hade varit så enkelt som ”dålig kondition”.

Förra Tisdagen var jag på ReDog i Västerås med båda hundarna för en rutinkoll. Trots mina pågående tankar om Elvis fysik så hade jag inte en tanke på att något skulle hittas vid kollen. Men något hittades. Svår smärta i korsryggen. Svår. Klump i magen & gråten i halsen. Min första känsla var sorg. Sorg, skuld & tacksamhet. Skuld för att jag tvingat in honom i ännu ett otäckt rum där folk klämmer där han har ont, skuld för att jag ”tvingat” min älskade hund att köra agility, & tacksamhet över lojaliteten i att han gör det trots svåra smärtor. Att han hittar sätt att göra det jag ber om som går runt hans smärta. Att han är världens gladaste hund, alltid med humöret i topp & alltid kämpandes för att göra sitt allra, allra bästa.

Men han kan inte göra sitt bästa. Jag tränar & tränar för tightare svängar, men han svänger redan så tight han kan. Jag tränar för snabbare slalom & högre tempo, men han springer redan så fort han kan. Så fort hans kropp kan. Jag är helt övertygad om att den sheltien som jag nu har med mig ut på planen är väldigt långt från sin toppkapacitet & det gör så ont i mig att se honom försöka och inte kunna ge mer. För det är allt jag ser nu. Jag fick ”tillåtelse” att köra honom på landslagsuttagningen i helgen, och eftersom han vilat 2 dagar innan har jag vääärldens mest taggade hund med mig in i startfållan, ut på planen. & han exploderar ut på banan, i ett rasande tempo. Men mellan hinder 17 & 18 händer något. Något som bara jag ser. Som att luften går ur honom. Han springer in i tunneln med power, men kommer ut med glöden förlorad. Han är inte märkbart halt eller springer konstigt, så det är förmodligen ingen annan som märker vad som händer. Men jag märker. Jag ser. Jag ser ingen smärta, för den är inte konstant, men jag ser att han inte kan ta i mer nu, för skulle smärtan komma. Jag ser ett svar. Han är inte ”gammal & trött”, han ”saknar inte gnista”, han har inte ”dålig kondition”, utan han har ont.

Den här sommaren skulle vi satsa. Jag har för första gången någonsin en riktigt duktig agilityhund & vi skulle satsa. Komma först, vinna priser, ta cert, plocka pinnar. Det betyder ingenting längre. Det enda som betyder någonting är att få tillbaka Elvis till sin fulla kapacitet. Vart det sen tar oss spelar ingen större roll. Allt jag vill är att han ska kunna springa agility så fritt som möjligt. Jag vill att han ska kunna prestera precis så bra som han vill prestera. För jag är övertygad om att han vill prestera mer än det han gör nu. Jag är säker på att han känner någon slags frustration på banan. Att han vill springa fortare när jag ber honom om det, men att han inte kan för då skulle hans kropp göra ont.

Om drygt en vecka ska vi tillbaka på återbesök. Han har sen besöket för 2 veckor sedan koppelvilat varannan dag, och promenerat/tränat som vanligt varannan, samt ätit ”Joint Balance” från ReDog. Det här schemat med vila ska hjälpa oss utesluta skelettskada. Är det bättre vid återbesöket sitter det troligen i musklerna, och annars kommer det finnas en veterinär där & är det ingen skillnad ska han röntgas. Vad som händer efter det vet jag inte. Men jag hoppas att återbesöket är första steget i en framgångsrik rehabiliteringsprocess. Jag hoppas att vad det än är som spökar i ryggen kommer att försvinna och att min hund som alltid vill ge 100 % snart kan ge 100 % igen.

 

P.S TokIdioten var i toppskick, men där hade jag verkligen inte väntat mig nåt annat.

 

 

# tankar om träning.

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

# om att bli ett team.

Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

  • Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
  • Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
  • Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!


Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3

 

 

 

# om träning med en sheltie.

Jag har en känsla. Men så svårt att sätta ord på den. Hade massor av ord. Men ville börja om. Få det rätt. För att se det klart, måste orden komma rätt. Det är den håriga som fyller upp mina tankar. Den relation vi byggt upp under våra 4 år tillsammans. Eller snarare det förhållningssätt jag byggt upp till honom. Hur jag omedvetet väljer bort viss träning &  hur jag omedvetet undervärderar honom & gör honom mindre än vad han är. Hur jag medvetet klickertränar & shejpar valpen, men inte alls tillämpar de metoderna på Elvis. Jag mest repeterar. Jag lär mig, & kan nytt, men tränar gammalt. Vilket gör att vi står still. Vilket för mig känns som en otrolig kränkning av Elvis kapacitet & förutsättningar, och jag skäms.

Skäms för att jag jag har en sån fantastisk hund med så otroligt stor kapacitet som jag inte tar vara på. Jag har lärt mig själv så mycket det senaste året, som nu praktiseras på valpen, men det har liksom inte blivit av att göra det med Elvis, för jag har varit så fast i våra gamla möster, utan se & förstå det. Med Elvis gör jag på ett visst sätt, och trots att jag lär mig bättre & effektivare & roligare träning så ”finns” det inte i vår relation att praktisera den typen av träning.

Det är som att jag inte fattat att Elvis är som vilken hund som helst (såklart!) och självklart kan, och ska, lära sig allt jag har lärt mig. Men vi har aldrig gjort det förut. Aldrig tränat så. & därför har jag nog inte riktigt fattat att det ju faktiskt går. Att träna så. Att jag inte kan förvänta mig att han ska komma glatt när jag ropar om han aldrig får belöning för det. Att de laddade hundmötena inte kommer lösa sig själva.Att jag kanske måste träna om kryp från grunden för att det faktiskt blev helt åt helvete fel första gången och jag inte kan fortsätta repetera allt det dåliga och bli irriterad när det inte går bra. Att jag faktiskt kan, och måste träna aktivt även med den vuxna, ”färdiga”, hunden, som ju inte alls är färdig, utan som har så mycket att lära. Och så mycket att ge. Men som snällt accepterar den lilla, fantasilösa, tråkiga träning han får, & som är min bästa vän ändå. Han som snurrar, hoppar & skäller av iver när jag tar fram klickern, och som är perfekt att experimentera, ha kul & riktigt upptäcka klickervärlden & allt jag lärt mig med. Men som istället har blivit inlåst & fast i gamla mönster & vanor.

Hur kan man leva så länge i en verklighet som man inte är medveten om?


för att han ju faktiskt är den, som jag älskar mest. <3

Äldre inlägg

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑