Kategori: Tok (sida 2 av 4)

Sen senast.

Min bloggning går verkligen i vågor, men så får det vara och just nu skriver jag efter devisen ”bättre sent än aldrig”. Förra helgen var jag hem till Fagersta för att tävla och andas. Vi har precis börjat en ny kurs på skolan som är ganska stor, intensiv & viktig. Jag får blogga mer om det i ett eget inlägg. Jag kände i alla fall att jag behövde en liten paus och det blev en väldigt bra sådan. Token tog sin sista hopp-pinne och får nu tävla klass II, jag fick spendera en hel kväll, natt & tävlingsdag med Veronica och två hela dagar med Elin. Token fick valla lite och jag fick titta på Dobidoo med mamma och Sigge, och äta söndagsmiddag med pappa & farmor. En intensiv, men ändå väldigt avslappnande helg som gav mig mycket glädje att ta med mig in i den resterande höstterminen.

_MG_2895 _MG_2955 _MG_2990

 

# Lite allt, lite inget.

Har ett veckogammalt utkast som inte blev publicerat. Det var färdigskrivet och dags att välja bilder, och då blev det för jobbigt att fullfölja. Nu har jag lyckligtvis fått i skoluppgift att organisera mina bilder, så jag håller på. Kvällen har gått till att frigöra plats på datorns hårddisk för att över huvud taget kunna föra över de senaste dagarnas bilder från minneskorten. Men, men, det om detta. De senaste veckorna har varit organisering, inspark, stress, lite fylla och en gnutta party. Uteslutande party för nollorna, desto mer stress och slit för organisatörerna, det vill säga; jag. Och många andra tappra medarbetare, såklart. Insparken är nu avslutad och blev lyckad, så min tid är äntligen lämpligt fördelad, dvs på uteslutande hundträning och skola. Det känns som ett lämpligt upplägg för hösten.

Tok har varit så trevlig att träna de senaste veckorna att jag bara håller andan och väntar på katastrofen. Han är pigg, alert, engagerad, ”gör om & gör rätt” med enorm envishet och jag har skrattat mer under vår träning de senaste veckorna än jag tidigare gjort på 3 år. När jag tänker efter minns jag faktiskt aldrig att jag skrattat när jag tränat Tok. Elvis skrattar jag ofta åt pga hans matglädje och odödliga pepp, och det är så befriande att äntligen kunna skratta åt den svarta också, för äntligen så känner jag att jag tränar helt och håller kravlöst.

Nu är det dags för bilder och det får bli en blandad skörd från veckorna hemma efter tågluffen.

_MG_1914-2_MG_1668
Först två bilder från London som inte publicerats tidigare. South Bank & gatumusikanter i Covent Garden.

_MG_2058
En helt vanlig sommarkväll i världens bästa torp.

5K5B2599
Utsikten från Jossans fönster i Väsby där vi bodde en helg i Augusti när det var tävlingar på Solvalla.

5K5B2734
Tommy agerade tävlingsfotograf.

 5K5B2787
Och jag fångade den här sköningen på bild under dragracet som gick runt travbanan.

# höst i norrlands huvudstad.

IMG_2688
Fina Mittuniversitetet sett från Norra berget.

IMG_3584
En promenad i norrlandsskogarna.

IMG_3789
Hösten är så fantastisk i den här staden.

IMG_3835 IMG_3898
Mina älskade.

Jag sitter här i min lilla 22-kvadratslya och dricker te från Wales. Får bilder i mitt huvud från ett stort, lantligt kök med omaka temuggar, känner en svag doft av får och känner mig nästan öm i kroppen. Så som det oftast kändes när jag drack det här teet. Vilket äventyr det var. Och nu är jag en dryg månad in i mitt nästa äventyr. Och vilken första månad det varit, sen. Jag har hunnit skaffa mig vänner, supit tillräckligt för ett år, köpt mig en ovve, handlöst förälskat mig i Sundsvall, blivit ordförande (& typ startat upp) brukshundklubbens nya agilitysektor, haft tentaångest, skrivit två artiklar om ingenting, blivit kär och skrattat så att jag fått träningsvärk.

Det är förvånansvärt hur fort det här gått att skaffa sig en vardag. Att känna sig självklar. I Sundsvall hör jag hemma. Just här, just nu. Trots att jag fick en liten kris efter någon vecka och fick lov att fråga mig själv hur i hela sjutton jag hamnat på en journalistutbildning. Nu känns det väl lite klarare, även om jag fortfarande ganska ofta känner mig mer rädd än förväntansfull när det pratas om den yrkesbransch vi ska verka i. Men om 2 veckor börjar vi fotografera, och då är jag säker på att jag kommer känna mig ännu mer hemma.Det är ju ändå anledningen till att jag är här.

Pojkarna då? Pojkarna klarar sig bra. Token tuggade sönder två mattor innan matten kom till klarhet och började stänga in honom i hallen när han är ensam. Hunden som aldrig bott i lägenhet och alltid varit instängd när han lämnats ensam. Undra hur matten tänkte där egentligen? Ibland blir det lite rastlöst och lite jobbigt för en kelpie, men han klarar det ändå väldigt fint, och det är jag extremt glad för. Elvis är såklart inga som helst problem. Jag börjar även känna mig hemma på brukshundklubben där jag dragit igång ett projekt för att väcka en agilityverksamhet till liv. Det känns jättekul och som att det faktiskt kommer fungera.

 

 

Ingen vanlig dag.

Idag är ingen vanlig dag. Det är nämligen idag exakt två år sen Cefeus T II-kull föddes, och min fina svarta firar alltså sin andra födelsedag idag.

Den svarta, ja. Det finns så mycket att säga om honom. Impulsköpet som inte direkt hade ett syfte, och kanske var det därför han inte heller fick någon plats. Jag hade ju redan min drömhund, och så helt plötsligt hade jag en kelpiefan som inte lyssnade eller ville ta godis och rörde om i vår tillvaro. Han var ingenting som Elvis. Jag visste inte hur jag skulle hantera honom och jag hade svårt att hitta egenskaper som gjorde att jag älskade honom ändå. När jag tänker tillbaka nu så har jag svårt att förstå mig själv, men jag vet ju att det var såhär jag kände. Att han var skitjobbig, bara till problem, och att inte ens det lilla jag faktiskt hade som någon slags vision funkade.

Jag vet inte när det vände, exakt. Det kan ha börjat när jag kom hem från England, men jag tror att det är här i Wales den största förändrignen skett. Någonstans längs vägen har jag i alla fall lyckats inse att Tok också är min drömhund. Och att han är helt fantastisk. Jag kan nästan inte tro att jag skriver det här, men på ett sätt har han mycket mer personlighet än Elvis. Elvis är inte svår att lära känna. Inte heller är han speciellt svår att tycka om. Tok har det å andra sidan tagit nästan två år för mig, hans egen matte, att lära känna och älska.

Men nu är jag så himla glad för att han kom in i våra liv. Och jag är så glad för att han är en sån självklar del i vår lilla flock, och i mitt hjärta. Jag älskar honom så sinnessjukt mycket och han är så fantastiskt duktig. På allt. Han må inte vara just någonting på pappret (än), men i mina ögon är han allt en hund ska vara och jag ser fram emot vårt fortsatta liv och äventyr tillsammans. Det förhållande vi har nu har varit värt allt slit och alla dåliga känslor, och jag kan inte tänka mig ett liv utan en Tok vid min sida.

20130410-144410.jpg

20130410-104123.jpg

20130410-104151.jpg

20130410-104203.jpg

20130410-104208.jpg

# a sunset to die for.

IMG_6320

IMG_6265

IMG_6288

IMG_6304

Och allt som krävdes var 20 minuters promenad.

# kors i taket.

Ingen kunde tro det. Men det har hänt. Jag tog det jag sa & gjorde det till verklighet. En film är inspelad, redigerad & uppladdad för er att se. Ibland förvånar jag verkligen mig själv!

Mina tankar efter att ha sett passet är att det definitivt är dags för lite kvalitetscheck, så vid nästa pass tänker jag bara välja ut de hopp med tryck i, där han landar på båda tassarna samtidigt.

Lägg märke till leksaken, förresten. Det är ett helt vanligt resårband, handplockat av herrn själv när vi rensade sylådan förra veckan. Fuck svindyra fårskinnsleksaker, det där bandet är det roligaste han någonsin sett. Knäppa hund!

 

# hundträning & mål

Jag har konstanta tankar på att filma lite hundträning att dela med mig av till er. Men det blir liksom inte av. Kanske för att jag aldrig får tummen ur & laddar kameran. *reser mig upp och går och laddar kameran.* Sådär, steg 1 avklarat. Och i morgon jobbar jag inte så då ska det väl finnas tillfälle för träning. Om inte annat så är det agilityträning på kvällen. Kanske får be någon att filma mig då. För jag vet ju att ni vill se!

Annars ligger mina tankar lite i kölvattnet kring alla mål som poppade upp på bloggar efter årsskiftet. Jag var inte alls pepp på att haka på, eftersom mina hundträningsmål alltid går åt skogen, men eftersom jag klarade mitt förra (icke hundrelaterade, men ändå) nyårslöfte så himla bra, tänker jag att jag nog blivit lite bättre på att uppnå mål, så jag ger det ett försök. Jag känner att jag ändå vill vara sparsam med rena tävlingsmål, eftersom det verkligen blir svart på vitt om man misslyckas. Om jag sätter mer abstrakta mål blir det mer som en känsla om dom lyckats eller inte.

Tok

  • Bättre vardagsfunktion.
    Jag vill inte säga ”vardagslydnad”, för jag vet inte om det är så mycket lydnad jag är ute efter, utan mest bara att han ska funka bättre. Det märks så tydligt att han är uppväxt i skogen, och jag behöver alltså miljöträna min tvååring. (skäms!)
  • Kunna gå fint i halsband.
    Selen är vardagsdon, men när halsbandet åker på ska det gås fint i koppel. Det underlättar nog både träningen och vardagen om han inte behöver gå fint jämt.
  • Startklar för Hoppklass.
    Kontaktfälten ska bli perfekta. Och det kommer dom inte vara till den här tävlingssäsongen. Men jag ser ingen anledning till att han inte skulle kunna bli startklar för hoppklass åtminstone till slutet av sommaren.
  • Utveckla lek & apportering.
    Det börjar bli tröttsamt att springa efter honom tvärs över träningshallen varje gång jag belönat…

 

Elvis

  • Få en roligare vardag.
    Jag märker att han börjar bli alltmer rastlös & nonchalant. Nog för att han alltid lyssnar, men glädjen börjar försvinna. Och visst f*n förtjänar man gottebelöningar fast man är 5 år och ”ska” kunna saker. Såklart man gör! (skäms matte!)
  • Bli uppflyttad till Elitklass spår.
    Det här blir årets utmaning. Inte för att han inte har kapaciteten, men för att risken att jag inte har motivationen är stor. Det blir också årets viktigaste mål. Jag ser månader bli till år, och jag ser pensionen närma sig med läskig fart. Än är han långt därifrån, men jag vet att risken att vi står på precis samma plats om 5 år som vi gör nu är stor, och jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte tar tillvara på allt den här fantastiska hunden har att ge.

 

Det här känns lagom. Genomförbart. Naturligt också att det blev fler saker för unghunden än för veteranen. Funderade på att sätta in mål om agilitycert också, men det känns på ett sätt inte lika viktigt längre. Kanske för att jag nog alltid kommer vara rädd för hans rygg, fast Stefan sagt att han är tip top just nu. Eller för att jag helt enkelt behöver lägga allt fokus jag har på brukset. Agilityn älskar vi ju & gör ändå. Och tävlingar kommer vi att åka på. Sen får vi se vart det leder. 2013 blir ett spännande år!

 

# vintertok




Premiärfoton med min nya älskling, ett Canon EF 70-200/4.0l. SOM jag har saknat att fota med tele. Och vad det underlättar fotografering av liten kelpie som helst inte vill vara närmare än 5 meter. Visst är han finast i världen, min kelpiepöjk?


Saknar svarta stjärnan. <3

# faller.



Ibland får jag liksom svårt att andas. Det är något som saknas.
Just ikväll känner jag mig så väldigt, väldigt ensam..

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2019 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑