Nåt som aldrig skulle hända hemma i Sverige.

Så idag när jag kommer till Greenmantle säger Egon till mig att det ”kommit en ny hund”. En ny hund som de imorse hittade ihopkurad under en container. Jag går in i galleriet där han är tillfälligt inflyttad för att hälsa. Vad jag möter är en liten vanvårdad border collie-valp på uppskattningsvis 3-4 månader. Över ena sidan av rumpan har han ett stort varande, skorpigt utslag och den andra är full i outredningsbara tovor. Men trots denna uppenbara vanvård hälsar han mig med viftande svans och pussar. Jag gråter & gråter och kan omöjligt lämna honom utan sitter där inne med honom i säkert en timme. Han skuttar omkring, försöker gräva fram godiset i mina fickor och till sist somnar han nära nära efter att gång på gång ha tryckt all sin lilla kroppsvikt hårt mot mig. Vart all kärlek i denna lilla varelse möjligen kan komma ifrån kan jag över huvud taget inte alls förstå då han ser ut som han gör, men full i kärlek är han. 

Lite senare gav vi honom ett bad och jag klippte bort alla tovor samt päls runt såret och tvättade det med klorhexidin som jag hade med mig. Jag håller tummarna för att det ”bara” är klåda från tovad päls som urartat, och inte rävskabb, så att de andra 4 hundarna klarar sig, men mest av allt håller jag tummarna för att han snabbt blir bra. Lynn kommer behålla honom och jag har gång på gång sagt åt honom idag att allt kommer bli bra nu. 

På kvällen har vi gjort i ordning en bur som ska bli hans hem tills utslagen blir lösta och han får komma in i huset till Lynns hundar. Mitt hjärta gråter av att stänga in honom där, men vi måste ju tänka på eventuell smittorisk. Jag har knåpat ihop en tratt för att hindra honom att skicka på såren och han är så himla duktig som accepterar den. 

Jag visste innan vår resa att Irland hatar hundar och har hur mycket övergivna hundar som helst varje år, men trodde inte att jag skulle få uppleva det på så nära håll. Det gör mig äcklad och arg och så jävla ledsen, speciellt när denna lilla valp tar varje chans han får att trycka sig mot mig, lägga huvudet i min hand och helt enkelt bara söka efter kärlek som han troligtvis aldrig fått. 

     
      

  

3 kommentarer

  1. Men lelle söte vännen! :O

  2. Saknar ord… förstår att han inte är ensam om att överges, men tänker vilken tur han haft som fått ta del av din kärlek, omtanke och kreativitet <3 håller tassar och tummar att såret läker

  3. Men åh <3 Lilla hjärtat! <3 Hoppas han läker ihop snabbt! Tur att du finns!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑