I vår skulle jag ha haft praktik på Östgöta Correspondenten i Linköping. Det var den praktikplats som mina lärare tilldelade mig, enligt ett nytt system som de har i år där vi inte själva fick söka, utan blev tilldelade, praktikplatser. Två veckor efter att jag blev tilldelad min plats får jag reda på att Corren ändrat sig och inte längre tar emot långtidspraktikanter för våren. Om detta beslut fattades efter eller innan jag blev tilldelad platsen vet jag inte. Det är nu 3,5 vecka sedan jag fick beskedet och min lärare har ännu inte lyft ett finger för att hjälpa mig. Igår gick jag till mitt fakultets studentexpedition och grät, och först igår eftermiddag fick jag ett samtal från läraren som jag inte kunde svara på och på eftermiddagen ett mejl där det står att han ”försökt kontakta mig”. Ett samtal anser jag som ett jävligt taskigt försök.

Så nu sitter jag alltså här, en dryg månad innan praktiken ska börja, och har ingen aning om vad som kommer hända. Alla bra praktikplatser är tagna och i och med att jag fått noll stöd från min lärare så har jag inte haft mycket energi till att söka platser heller. Systemet var ju så att det var våra lärare som skulle ge oss praktikplatser och ändå sitter jag helt ensam nu när det skitit sig med min praktikplats. Man tycker ju att någon form av empati och stöd från läraren hade varit på sin plats. Tommy har fått praktik i Norrköping, vår lägenhet i Sundsvall ska hyras ut i andra hand. Jag söker jobb samtidigt som jag desperat försöker hitta ett ställe att praktisera på som jag känner att jag får ut något av, för jag vill inte praktisera ”bara för att”, på ett ställe i en stad där jag inte känner någon. Dessutom håller jag på och ska göra en dokumentär med deadline om en vecka och min enda gruppkamrat är sjuk varpå jag får filma allt själv när det ursprungligen rekommenderades att till och med vara tre för att klara av allt. Kaos kan lugnt sammanfatta livet just nu.

Så jag tar en dag i taget. Då och då känner jag ett tungt lock ligga över luftstrupen och det är svårt att andas. Ibland ligger jag i soffan och stirrar i taket. Ofta gråter jag. Jag är så otroligt arg och känner mig så dåligt behandlad av min lärare. Hela höstterminen har kantats av ångest inför uppgifterna och ilska mot mina lärare som jag anser saknar pedagogik och empati hela högen, och nu händer detta till råga på allt. Jag skulle vilja göra praktik för den brancherfarenhet det ger men jag vet inte om jag orkar ett år till i den här mansdominerade, elitinriktade, opedagogiska miljön. Den här utbildningen ger inget utrymme för de som inte kan att lära sig något, den stärker bara dem som redan kan.