Om att vara en folkrädd journalist.

Alla blir förvånade. Alla som känner mig någorlunda, eller ens bara spenderat en dag med mig, blir förvånade när jag berättar att jag har svårt att ta kontakt med människor. Ingen skulle kalla mig blyg, och jag skriker alltid högst. När det på förhand är legitimerat. När jag är inom en grupp där jag vet att jag förväntas prata, vara social och interagera med människor. Då är det inga problem. Alls. Det är de här situationerna jag ställs inför i min utbildning (och framtida yrke), som jag inte är van vid, aldrig har behövt göra innan och nu odlar en, för var dag växande, avsky inför att göra. Det här med att gå ut på stan och ta kontakt med människor som inte alls planerat sin dag utefter att vara med på bild eller svara på en fråga. En bokad intervju är en helt annan grej, där är min närvaro legitimerad. Men när jag ska gå ut och störa folk i deras vardag och inkräkta på deras område, då växer ångesten i mig. Jag vet att många kommer säga nej, jag vet att många kommer bli besvärade. Jag vet att mina chanser att lyckas blir sämre om jag på förhand ber om ursäkt för mitt intågande, varpå jag får än mer ångest, och så går det runt.

Den här veckan ska vi lära oss filma med våra systemkameror. Just nu har vi två timmar på oss att gå ut och testfilma. Vi har fått det lösa temat ”första”, och vi ska även försöka filma människor som tror att de blir fotade pga ser kul ut. Jag gick från skolan och hem ”för att sätta på mig varmare kläder”. Har nu klämt alla pormaskar som finns i mitt ansikte för att fördriva tiden, och för var minut som går växer min oroskänsla i bröstet. Jag tar mig bara inte ut. För går jag ut vet jag att jag kommer vandra omkring planlöst och känna en huggande ångest i mig varje gång jag ser en människa som jag vet att jag borde interagera med. Det är så sjukt. Jag känner det själv när jag skriver ner det i textformat att det är så förbannat sjukt. Hur kan jag vara så rädd för människor? ”Det går över om några månader”, sa dem. ”Du vänjer dig”, sa dem. Nu har det gått ett år av min utbildning och för varje uppgift av liknande karaktär blir det bara värre. Tanken på att komma tillbaka till skolan tomhänt skrämmer mig mindre än att faktiskt gå ut och göra uppgiften. Vad fan gör jag? Hur botar jag det här?

1 kommentar

  1. Du går ut biter i det sura äpplet och GÖR det, och du GÖR det BRA! Du kan bara du vill och det vet du. För varje tugga du tvingar i dig kommer du tillslut inse att äpplet var ju fan gott när du väl började uppskatta det!!!

    Btw Puss på dig, saknar dig och du kommer bli VÄRLDENS bästa sportfotograf!!!
    Älskar dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑