Att resa utan sitt hjärta

Här kommer ett lite annorlunda inlägg, som jag vill skriva mest för mig själv. Jag tror att det finns något liknande från min tid i Cobham. Det handlar om mina vänner. Mina bästa vänner och skyddslingar. Dom med hår, ni vet? Ja, ni vet. I Cobham var jag tre månader utan dem, nu har det inte ens hunnit gå en månad och redan börjar det bli jobbigt. Jag vill ju resa jorden runt och efter Cobham sa jag att max tre månader får en resa utan hundarna vara. Nu är jag inte så säker på det längre. Elvis börjar bli gammal (nej, egentligen inte, men han är i alla fall inte ung längre), och två-tre resor till på några månader så har jag varit ifrån honom ett år av hans livstid. Det funkar inte. Speciellt när den bästa resan, och den bästa upplevelsen, i mitt liv var den när de var med. Vart jag vill komma med det här inlägget är mer som en mental påminnelse till mig själv. Nästa gång jag får för mig att spendera en månad eller mer på resa ska jag tänka på att jag nu ligger här med mer än en veckas tågluffande kvar framför mig, och allt jag kan tänka på är att få ta det där flyget hem.

Missförstå mig rätt nu, jag älskar den här resan, men inför framtiden ska jag nog komma på bättre sätt att göra det på. Jag skrev för ett och ett halvt år sedan att jag aldrig skulle lämna dem igen. Den här gången ska jag inte glömma det.

3 kommentarer

  1. <3 <3 <3

  2. Jag förstår att det är jobbigt! Jag saknar mina när jag är på jobbet..
    Men du har ju världens bästa hundvakt iaf ❤️

  3. Jag vet hur det känns. Stor Kram <3 <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑