Det här med kärlek. Man kan ju försöka vara så pass nonchalant ignorant och säga att man inte bryr sig. Ba ”Näääee, jag triiiivs med att vara singel.”. Affirmationer har jag för mig att det kallas. Om man bara säger att allt är bra tillräckligt många gånger, så är det bra. Men så ser man alla sina kära vänner, och karman slits mellan att vilja strypa & dumflina fånigt för att dom jävlarna är ju SÅ JÄVLA GULLIGA! Var sak har sin tid. Men så är det dom där som träffades när dom var 25. ”Jaha, ska man alltså behöva vänta 5 år till..”. Och så var det dom som hittade varandra när de var 30. ”Men shit, ska man behöva vänta 10 år, alltså!?” Och så var det hen som gifte om sig när hen var 45. ”Så jag behöver alltså vänta lika länge som jag levt, + FEM ÅR TILL!?”. Och så var det hen jag läste om som dejtade och träffade sin soulmate som åttioåring. *Blodpropp*, hjärtat stannade.

Fast jag tror ju inte på själsfränder. Eller jo, det är väl precis det jag gör. Fast i plural. Att det bara skulle finnas en person för alla är ju både löjligt & extremt deprimerande. Så istället för att vara rädd för att inte träffa min själsfrände förrän jag är 80 väljer jag att se fram emot alla jag kommer träffa fram tills jag är 80. Det här med att kvaliten i ett förhållande skulle definieras av längden på det. Är man kär i någon i 5 år och sen är man inte kär längre, så var det väl ändå 5 år fyllda av kärlek. Eller är jag ung, dum & naiv nu igen? Säkert.