Tiden går faktiskt. Trots min rädsla för att den ska stanna helt så är redan 3 luckor på chokladkalendern öppnade, och det är alltså mindre än 3 veckors tid kvar tills jag kommer hem till Sverige. Den är så fantastisk, tiden. Den går precis så som den alltid har gjort, men ändå känns vissa minuter som timmar, och andra som sekunder. Och jag längtar, längtar så galet tills 22 december. Men samtidigt vet jag att det är farligt att bara vänta på att tiden ska gå. För den kommer aldrig tillbaka. Den är just nu. Och något inom mig säger, vet, att jag inte borde vänta. ”Tänk om du dör imorgon.” Något inom mig vet att jag borde vara. Men nej, jag vill inte tänka att jag dör imorgon. Jag orkar inte vara. Jag orkar bara vänta.

Fann mig själv på ett tåg mot Watford Junction igår, över Themsen & såg solen gå ner över okända Londonfasader. Diskuterade livet med en god vän, fällde några tårar, kände så många känslor, på samma gång. London har lärt oss så mycket. Vi har hittat delar av oss själva här. I London blev en del av mig kvar, London krossade mitt unga hjärta.Det blev kanske inte som jag tänkt mig, men jag vill inte på några villkors vis ha det ogjort.