# det går bra nu.

Vet ni vad, vänner? Just nu känns det bra. Efter att dagligen ha plågats av förfärlig hemlängtan och tjocka, tjocka klumpar i mage, hals & bröst, börjar det nu äntligen lätta. Självklart finns det jobbiga kvar där. Jag vill inte riktigt släppa taget om det heller, för det är viktigt. Att faktiskt alltid ha i bakhuvudet hur viktigt det jag har hemma i Sverige är. Hur jag aldrig igen får underskatta det. Men samtidigt är det ju fantastiskt underbart att livet i England äntligen börjar kännas riktigt, riktigt bra.

Londonhelgerna lyfter verkligen mitt hjärta och min lycka till max, för det är så fantastiskt att leva & vara i en stad som London. Att faktiskt ha tid att leva i en stad som London. För; det jag inte hann med förra helgen, gör jag bara nästa helg. Eller helgen efter det. Jag har tid. Tid att lära känna staden, och inte bara se den.

Men den största anledningen till att mina jobbiga klumpar börjar lösas upp är att jag äntligen börjar lära mig att älska Cobham, på ett stadie efter nyförälskelsen. Jag börjar lära mig att acceptera och tycka om det låga pulsen. Och jag börjar träffa människor. Den första månaden har varit himla ensam. De få tjejer jag lyckats träffa har antingen redan varit ”i par” (dvs har en ”bästa” kompis och är egentligen inte intresserad av att lära känna någon annan), eller så har det verkligen inte klickat. Det är än så länge bara i London som jag har vänner, men jag har nu lyckats få kontakt med några tjejer här, så förhoppningsvis ska jag snart ha lite pub-/fikasällskap, vilket verkligen vore guld. Träffade en helgullig tysk tjej igår som jag verkligen tyckte om, fingers crossed!

En annan sak som verkligen får mig att må bra är att jag kommit så långt i min träning att jag faktiskt gymmat 2-3 gånger/vecka de senaste 3 veckorna, och jag märker redan en enorm skillnad. Både i min fysik och i min attityd mot gymträningen. Jag vill verkligen gå, nästan varje dag, och jag njuter av träningsvärken. Helt underbart är det!

Och, idag kände jag faktiskt för första gången en lättnad över att inte ha någon hund. Gick över skolans fotbollsplan och tänkte ”vilken bra lydnadsplan det här vore”, men istället för att bli ledsen över att inte kunna träna lydnad, kände jag mig lättad att jag inte ”behövde” träna lydnad där bara för att planen var fin. Och jag kände mig tacksam över den känslan. Över distansen. Över möjligheten att få ett sånt otroligt perspektiv på mig och min hundträning. Tacksam för att inte behöva känna skulden över att inte ha någon som helst lust att träna hund. Och tacksam för en känsla som gör de hundratals milen mellan mig & mina hjärtan lite, lite lättare att stå ut med.

Det var allt för ikväll, mina vänner. Inga bilder fick ni den här gången, men desto mer text. Hoppas ni orkade läsa, och att ni lämnar en liten kommentar. Puss!

3 kommentarer

  1. Till och ifrån har din blogg varit mer än jobbig att läsa för mamman men nu börjar det lätta :)så bra att du ger det lite tid – vad är en månad – just inte nå! Puss och kram

  2. Jag lämnar en kommentar. Hade faktiskt tänkt det även innan jag blev uppmanad. Bara så du vet.
    Tycker du skriver så klokt min vän. Du är bra. Puss.

  3. Tänkvärda ord, kloka du! Kvällens chili blev ”sin carne”….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑