Jag liksom gillar orden emotionellt instabil. Dom är så.. träffande. Jag vet inte om det är negativt eller positivt, men jag skulle säga att det beskriver mig bra. Jag känner alltid för mycket. Ibland är det bra, ibland blir det kaos, men jag gillar det. Smärtan gör att du känner att du lever, skrev en svensk popsångare en gång. Det är så himla sant. Och jag har inget emot att känna att jag lever. Att kaosa ena dagen gör det så himla mycket lättare att skratta nästa dag. Eller nästa sekund, för den delen. För jag kan byta humör på en tiondels sekund. Och då gör jag det med råge. Även om mitt humör ibland innebär drama, kaos & ont i själen, så tycker jag om känslor. Dom glada allra mest, såklart, men jag är nog lite beroende av att bara supervärka ibland. Lite halvt självdestruktivt, sådär. Och så är jag nog beroende av kärlek också. Det kom jag fram till idag. Att jag inte fattat det tidigare är fruktansvärt underligt. Behöver nån som behöver mig, skrev världens bästa Jocke en gång. Och det är precis sån jag är. Jag älskar att älska, & bli älskad. Och jag tror att jag fortfarande är så pass naiv att jag tror på den stora kärleken och något slags lyckligt slut. Ung & dum, fick jag idag förklarat för mig av en äldre vän att jag är. Och det skriver jag utan tvekan under på. Men jag vill nog vara dum ett tag till. Ung, dum & naiv, och fördriva tiden i väntan på den stora kärleken med att känna lite för mycket & fatta fler självdestruktiva beslut som gör att allt blir kaos & upp och ner. För att, va fan, man lever bara en gång och jag har hört att man måste dö några gånger innan man kan leva.