Känner mig förbannat förvirrad. (som att jag inte alltid gör det?) En major livskris sköljde över mig för nån timme sen och jag fick ångest över allt. Över allt som inte är. Över allt som är. Över alla förbannade grejer som är över hela jävla allt & över vilken jävla nytta jag har av dom? Fick panik över konsumtionssamället och människors sjukliga behov av att köpa grejer. Hela. Jävla. Tiden. I bloggar skrivs det om alla sommarkläder som måste inhandlas. Varje. Jävla. Dag. Mitt nyårslöfte om att sluta köpa kläder är något av det bästa jag gjort. Både för att jag faktiskt håller det, och för att det har gett mig så otroligt mycket att reflektera över. Bara det senaste året har jag fått så mycket nya värderingar & insikter, från massa olika håll, att jag svämmar över av panik över hur sjuk världen är. Och över vart min plats i den är. Och hur jag ska hitta den. Å ena sidan vill jag leta överallt. Å andra sidan vill jag gömma mig i min stuga i skogen & dela post för alltid. Det senare känns så förbannat mycket enklare. Å ena sidan vill jag påverka, provocera & förändra. Å andra sidan känner jag att jag måste hitta & förändra mig själv innan jag kan påverka någon annan.

Gör mig en tjänst är ni gulliga. Sluta köp så förbannat mycket saker hela tiden. Tänk efter en extra gång. ”Behöver jag verkligen det här?”. & innan ni svarar bör ni nog även hitta en ny (bättre) definition på behöver. För utan den kommer ni att svara ja.