# om att leva med sig själv.

Under min gymnasietid blev jag brutalt medveten om vissa av mina egenskaper och hur det får omvärlden att uppfatta mig, och i & med händelserna kring det östes även en stor (välbehövlig) portion ödmjukhet över mig. Jag har vandrat genom livet med en ogenomtränglig ”Jag är bäst i världen-attityd”, och skoningslöst kört över många i min väg. Jag har aldrig medvetet velat vara elak, men definitivt sårat många. Jag har haft vänner lämna mig både en & två gånger, helt enkelt för att de inte orkade med mig längre. Att inse, och verkligen bli medveten om att man i grund och botten är en ganska rutten person är svårt på många sätt. & att sen komma vidare till ett stadie av faktisk förändring är ännu svårare. Jag är stolt över den jag är på väldigt många sätt, och vill aldrig bli någon annan än mig. Så, hur förändrar man den man är, utan att förlora sig själv?

Jag försöker att hålla fast vid orden som min gymnasiecoach Janne skrev i min studentmössa, ”Sluta aldrig vara Julia”. Det är det finaste som står i min mössa, och kanske det viktigaste någon skrivit till mig. Jag vill fortsätta vara jag. Högljudd, självsäker & åsiktsrik. Men jag vill inte köra över eller såra. Jag vill inte att dom jag älskar ska tycka att jag är jobbig. & jag vill bli sedd för hela mig. Förra våren, månaden innan studenten, samlades vår klass en kväll. Två klasskamrater skulle ha ”prisutdelning”, där de utsåg ”Klassens…”. Jag visste redan från start vad jag skulle bli. Pratkvarn (eller synonymt), med någon motivering som försökte gå runt det & göra det till något positivt. Jag tror jag slängde lappen samma kväll innan jag gick hem. Absolut inget ont mot er som skrev det, jag vet att ni bara menade väl, men det var inte det jag ville ha med mig från gymnasiet. Det var faktiskt det enda jag ville lämna kvar. Jag satt där under ”prisutdelningen” och verkligen önskade att jag blivit sedd för något annat, även fast jag visste att det inte var så. Jag är stolt över mig själv. Att jag står upp för den jag är, att jag har åsikter & vågar säga dom. Men någon gång i mitt liv, vill jag komma till en ny plats, till nya människor, och bli sedd för någonting annat än att vara den som skriker högst.

Jag vet att jag gjort en stor förändring redan. De vänner som stått vid min sida genom allt bekräftar det. Både dom här hemma & i Forshaga. Men jag har fortfarande långt kvar. Jag har fortfarande för lätt att bli bekväm. Komma till en ny grupp & bara slå mig ner. Som en jävla åsksmäll. Skita lite halvt i vad fan alla tycker för jag är ju bäst ändå. För att några veckor senare komma på att jag faktiskt tycker om dom här människorna & ”helvete, har jag varit skitjobbig nu så dom bara tycker jag är dryg!?”. För jag börjar liksom bli lite trött på att vara jobbig nu. Jag vet ju att jag är så mycket mer än det. & jag är för evigt tacksam till de vänner som sett det. Och som fortfarande är kvar. Ni har ingen aning om hur mycket det betyder. Och vilken stor del ni har i att jag över huvud taget kliver upp ur sängen idag. Jag har inte förtjänat er, men jag är enormt glad att jag har er ändå. <3

3 kommentarer

  1. Jag blir liksom både rörd och stolt och tårögd över vilken klok vän jag har.
    Hon är så himla fin – och den fina vännen är du Julia!

  2. Jag tycker Janne är en vis man <3

  3. Du är vacker, hjärtat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑