Jag är inte en sån person som spelar. Jag kan inte, och vill inte, dölja mina känslor. Jag ser inget starkt i att gå runt & le fast man egentligen mår skit. För mig ligger styrkan i att ärligt möta & acceptera sina känslor, både inför sig själv, men främst inför andra.

Det finns mycket optimister här i världen. Peppande, leende, glada människor som tjatar in budskap om att allt löser sig, se framåt, tänk positivt, tänk på allting bra osv osv. Ibland vill jag köra ner något illaluktande i käften på dem så att jag får gråta ifred. För visst är det väl lite så? Att det är tabu att må dåligt. Jag har då i alla fall aldrig sett en veckotidning skylta med artiklar om att t.ex. ”omfamna höstdepressionen”. Men tusen artiklar om att bryta den, bota den, mota bort. & såhär blir du lycklig, & såhär blir du populär, & såhär gör du för att han ska falla. On & on.

Vad många missar i det ständiga optimistträsket är att det faktiskt är tillåtet att då & då bryta ihop. Lägga sig i fosterställning, gråta & känna att man vill dö. Att faktiskt konstatera att det finns jävligt lite att vara glad åt för tillfället, istället för att försöka köra någon mental fight med sig själv där man letar efter bra saker som man ändå inte hittar. Jag finner det i alla fall jävligt befriande. Allt kan inte vara solsken & fågelkvitter hela tiden. Och jag finner det totalt meningslöst att försöka inbilla sig något annat. Istället finner jag mig i mörkret & kylan, just nu, och ser fram emot en ljusare vår, sen.