Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

  • Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
  • Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
  • Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!


Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3