Jag har en känsla. Men så svårt att sätta ord på den. Hade massor av ord. Men ville börja om. Få det rätt. För att se det klart, måste orden komma rätt. Det är den håriga som fyller upp mina tankar. Den relation vi byggt upp under våra 4 år tillsammans. Eller snarare det förhållningssätt jag byggt upp till honom. Hur jag omedvetet väljer bort viss träning &  hur jag omedvetet undervärderar honom & gör honom mindre än vad han är. Hur jag medvetet klickertränar & shejpar valpen, men inte alls tillämpar de metoderna på Elvis. Jag mest repeterar. Jag lär mig, & kan nytt, men tränar gammalt. Vilket gör att vi står still. Vilket för mig känns som en otrolig kränkning av Elvis kapacitet & förutsättningar, och jag skäms.

Skäms för att jag jag har en sån fantastisk hund med så otroligt stor kapacitet som jag inte tar vara på. Jag har lärt mig själv så mycket det senaste året, som nu praktiseras på valpen, men det har liksom inte blivit av att göra det med Elvis, för jag har varit så fast i våra gamla möster, utan se & förstå det. Med Elvis gör jag på ett visst sätt, och trots att jag lär mig bättre & effektivare & roligare träning så ”finns” det inte i vår relation att praktisera den typen av träning.

Det är som att jag inte fattat att Elvis är som vilken hund som helst (såklart!) och självklart kan, och ska, lära sig allt jag har lärt mig. Men vi har aldrig gjort det förut. Aldrig tränat så. & därför har jag nog inte riktigt fattat att det ju faktiskt går. Att träna så. Att jag inte kan förvänta mig att han ska komma glatt när jag ropar om han aldrig får belöning för det. Att de laddade hundmötena inte kommer lösa sig själva.Att jag kanske måste träna om kryp från grunden för att det faktiskt blev helt åt helvete fel första gången och jag inte kan fortsätta repetera allt det dåliga och bli irriterad när det inte går bra. Att jag faktiskt kan, och måste träna aktivt även med den vuxna, ”färdiga”, hunden, som ju inte alls är färdig, utan som har så mycket att lära. Och så mycket att ge. Men som snällt accepterar den lilla, fantasilösa, tråkiga träning han får, & som är min bästa vän ändå. Han som snurrar, hoppar & skäller av iver när jag tar fram klickern, och som är perfekt att experimentera, ha kul & riktigt upptäcka klickervärlden & allt jag lärt mig med. Men som istället har blivit inlåst & fast i gamla mönster & vanor.

Hur kan man leva så länge i en verklighet som man inte är medveten om?


för att han ju faktiskt är den, som jag älskar mest. <3