Att bliva stur.

Jag känner mig rädd, men samtidigt förväntansfull, vill skratta högt, men ändå lägga mig i ett hörn och gråta. Det senaste halvåret har jag längtat efter studenten och lite skämtsamt sagt saker som ”Ja, och sen är vi arbetslösa” & ”Vad fan händer sen då?”, alltid med en baktanke om att det löser sig. Nu är det 4 veckor kvar och fram tills idag hade ingen lösning uppenbarat sig. Idag tog jag dock ett beslut som ledde till ett samtal som gjorde att en plan faktiskt börjar ta form. Och den här planen känns faktiskt som att den kommer bestå. Jag har egentlingen inget annat val än att låta den bestå. Var sak har sin tid & förklaring kommer så småning om..

Men även om det faktiskt känns jävligt bra just nu så finns den ändå där, rädslan. Det var först idag som jag insåg hur förbaskat livrädd jag är inför framtiden. Jag vill så mycket, utan att egentligen ha en klar bild av vad jag vill. Och trots att jag har inställningen att jag vill kunna känna att jag ”i alla fall försökte”, så är jag otroligt rädd att misslyckas. Vad jag vill försöka, som riskerar att misslyckas, vet jag inte riktigt, och det är nog det som skrämmer mig. Eller kanske har skrämt mig. För nu har en plan börjat ta form, och nu vet jag (nog) vad jag vill. Livrädd, still, men samtidigt jävligt förväntansfull över att få pröva mina vingar. Med risk att falla platt, det vet jag alltför väl, men även med chans att flyga högt. Och även om jag faller, så vet jag att jag har styrkan att resa mig upp, borsta av mig skiten & göra mig redo att kasta mig utför nästa stup.
Livet, nu kommer jag!

1 kommentar

  1. det låter awsome bruden, kör hårt! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑