Livet är så flyktigt.
Vi räknar alla med att vi ska leva tills vi dör av ålder. Man räknar med att ha sina tvåbenta hos sig tills dom är åtminstone 70, & man räknar med att ha sina fyrbenta hos sig tills dom är åtminstone 10. Men ibland blir det inte så. Under mina knappa 3 år här på skolan har jag alltför ofta fått erfara att det inte alltid blir så. När jag tänker efter är det väldigt många hundar här som lämnat jordelivet i förtid, vissa mer plötsligt än andra. En av dessa hundar var min egen. Det sägs att tiden läker alla sår, & det gör den, men än finns det kvällar då tårarna rinner för röda, & hennes död var ändå allt annat än plötslig. Jag har sett världen vändas upp & ner för vänner på allt från 30 minuter, till 4 dagar, till 1 vecka, & sådant borde inte få hända. Hur får det vara så att man ena dagen har en frisk hund & ett gemensamt liv fullt av planer, & andra dagen står där ensam & handfallen? Hur får det vara så att dessa underbara hundar tas ifrån oss så plötsligt, & så tidigt? Och hur får det vara så att vi ska tvingas leva ensamma kvar med den smärtan? Jag har en vän som i tisdags fick ta bort sin hund för en sjukdom de upptäckte förra fredagen. När jag fick reda på att han var borta frös mitt hjärta & tårar rann ner för mina kinder. Jag har känt dom som ekipage i nästan 5 år & det är så ofattbart att jag aldrig mer kommer få se dom tillsammans. Det gör ont inom mig när jag tänker på det hemska som hänt, & jag kan inte ens föreställa mig hur ont det gör för Erika, som helt plötsligt förlorade sin bästa vän.


Livet är så fruktansvärt, fruktansvärt orättvist, men jag hoppas verkligen att tiden en dag kommer läka dina sår, erika, & tills dess får vi tillsammans trösta oss med tanken på att Divino & Tinna säkert har hittat varandra & någon sjö i himmelen, där dom tillsammans simmar omkring & är lyckliga.