Ni som läser min blogg har säkert märkt att jag tänker mycket. Jag filosoferar över livet, känslor, tankar & framtiden. Jag älskar när jag har fått en specifik tanke och är på sånt humör att jag kan skriva ner den på ett bra sätt. För mig är det viktigt att det blir rätt. Att alla ord hamnar i rätt ordning, i rätt mängd och att meningarna är uppbyggda på ett bra sätt. Annars blir det bara rörigt och jag får inte rätsida på något. Men har jag en bra dag där flera timmars funderande blir nerprintat inom loppet av en halvtimme, så är det den bästa terapin som går att få. Att om och om igen kunna läsa det jag skrivit. Se någon slags logik i det. Jag älskar utmaningen i att hänga ut mina känslor, utan att avslöja vad som egentligen framkallat dom. Bara skriva hur det känns. Det är jobbigt att möta sina känslor och ibland har även jag önskat att jag bara kunde gömma undan dom i nåt litet fack tills dom möglat, fallit isär och gick att slänga bort. Men frågan är om det inte är jobbigare att inte känna någonting över huvud taget? Jag fick en textrad i mitt huvud som går ungefär ”I’d rather hurt than feel nothing at all”, och jag tror det stämmer ganska bra in på mig. Jag kan sitta ensam & tänka, tills hjärtat värker, kroppen skriker & tårarna rinner. Men ändå känner jag mig inte speciellt ledsen när jag inte tänker på allt. Jag tror att vi alla har saker som skulle behöva värka, skrikas & gråtas ut. Vissa hanterar det dock genom att låtsas som att det inte ens finns där. Jag hanterar det genom att, när jag är ensam, låta det komma. Låta det flöda över mig. Låta det riktigt gripa mig inifrån och smärta mitt hjärta, för att sedan gråta ut det. Det betyder inte att jag är speciellt deprimerad, olycklig eller ledsen över mitt liv. Det är bara så jag handskas med dom svåra delarna. Och jag skulle inte vilja, eller kunna, göra det på något annat sätt.