julia 10.1.11

Jag funderar lite över det här med livet. Fel. Jag funderar mycket. Det är i själva verket det enda jag funderar på. Tankar far in och ut ur mitt huvud, och känslor trycker på inifrån bröstet. Ja, det känns faktiskt så. Sen någon dag tillbaka har jag haft ett konstant tryck över bröstet. Det är den där känslan, som jag pratade om i ett tidigare inlägg. Jag undrar vad den vill. Om den någonsin kommer att försvinna. Jag är rädd att jag är en sån person som kommer vara ständigt sökande. Utan att veta vad jag själv söker och längtar efter. För jag vet att jag längtar efter något. Men jag vet inte vad. Om det är en plats, eller en person, om det är just han, eller om det kanske är en känsla, ett ännu okänt sätt att hitta den jag är. Jag undrar om jag egentligen vet vad jag söker, men bara inte haft chansen att hitta det än. Eller om chansen faktiskt är framför mig just nu, men jag bara är för rädd att ta den. Jag undrar vart min rädsla kommer ifrån. Om den alltid funnits där eller om den vuxit fram med tiden. Och vad är jag egentligen rädd för? Saker som bli sviken & inte bli älskad/omtyckt far förbi i tankarna, som svar på den frågan. Och det är nog sant. Är vi inte alla rädda att en dag stå där, ensamma, svikna? Skillnaden är väl bara hur stor den rädslan är. Och vad den grundar sig i. Jag vill se mig själv som stark, men undrar om det verkligen är så. Klarar jag verkligen vad som helst, som jag så länge intalat mig själv? Och hur är det egentligen med självkänslan? Den har nog aldrig varit så låg som i skrivande stund och jag är ganska säker på att rädslan är grunden. Tanken på att någon kanske skulle tycka om en trycks ner av tanken på att Nej, varför skulle han göra det? & rädslan att inte bli omtyckt för den jag är. Jag känner inte igen mig själv i dom känslorna. Det känns lite som Hassles ord i ”Standing where you left me”; This isn’t me, all this weakness, it makes me so sick. Men, än så länge finns inget hål som jag inte grävt mig upp ur. Dock lär jag nog ta ett sjujävla krafttag för att ta mig ur just det här hålet. Och, jävligt nog, tror jag att jag kommer behöva någon som hjälper mig upp.

1 kommentar

  1. du sätter ord på mina tankar min fina vän. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑