Jag tänker en del. På livet. Hur det ska bli. Vad som kommer hända. Vad kommer att finnas i min osynliga ryggsäck om 5, 10, 15, 20 år? Vilka erfarenheter kommer jag ha? Vem kommer jag att vara?

Ena sekunden skakar mina händer och gråten tränger upp i halsen.
Livet.
Det har levts av så många. Det är något vi alla går igenom. Ändå känns det så himla svårt att ta sig igenom det.
Studenten. Vad händer sen?
Jag är livrädd för att leva (men dödsrädd för att dö), för hur gör man när det inte längre är självklart vad man ska göra? Hur vågar man kasta sig ut och bara.. leva livet? Kan man köpa det modet på burk? Det är kanske som han säger, att man måste genom skam, man måste genom drömmar, man måste dö några gånger innan man kan leva?

Andra sekunden längtar jag bara tills allt inte är självklart längre. Tills jag kan göra precis vad jag vill. Tills livet kan börja?
För jag tror (också)
när vi går genom tiden
Allt allt det bästa
inte hänt än

Finaste, älskade, fantastiska Håkan. Hur kan han veta vad jag känner.. ?