Det är facinerande hur skev verklighetsuppfattning barn har.

Jag har ett minne från mina tidigare år på jorden. Vid tidpunkten var jag väl en 5-6 år, kanske ännu yngre, på den biten sviker minnet. Min bror hade brytit armen. Jag kommer inte ihåg många vidare omständigheter som hur allvarligt det var eller hur länge gipset satt kvar om han ens fick nåt gips. Men jag kommer ihåg att han hade brutit armen. Han hade blivit påkörd och brutit armen. Redan här börjar min skeva barnahjärna att missuppfatta saker. Min bror har blivit överkörd, tyckte jag.

För att lindra min käre brors smärta ritade jag en teckning. Och eftersom han blivit överkörd så fanns det i min hjärna ingen annan lösning än att han helt enkelt måste ha ramlat och sträckt ut armen och därmed gjort den fri för överkörning. Jag minns också att jag funderade länge på den där överkörningen.  Hur blev han egentligen påkörd? Och hur lyckades han ramla och sträcka ut armen precis vid vägen? Jag frågade aldrig någon. Och aldrig tänkte jag på att det kanske kunde ha skett på ett annat sätt.

En annan sak som kommer upp nu i skrivande stund är varför jag tyckte att det var lämpligt att måla en bild som föreställde olyckan.  Borde inte några vackra blommor, ett hjärta och något tröstande ord skrivet på baklängessvenska varit ett lämpligare motiv på denna teckning? Kan tyckas. Men mitt sexåriga jag tyckte inte det.

2 kommentarer

  1. Du är så söt älskling, eller var…eller är nu också! Äh DU ÄR SÖT! <3

    Älskar dig!

  2. Haha :) Gulligt! En vän till mig bröt armen när hon trillade av en häst som kastade av henne när en katt bestämde sig för att vässa klorna på hästens ben. Jag var kanske 6-7 år. Jag gav henne en teckning som föreställde katten som dog på olika sätt. Det var kanske inte riktigt lika gulligt. :P

    Gillar din blogg förresten. Fortsätt uppdatera! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑