och så blinkar det till

Hösten är som en evig pendel. En balansgång på en tunn, tunn tråd.
Ena dagen pendlar i takt, andra i otakt.
Ena dagen balanserar jag, men helt plötsligt faller jag.
Och vissa dagar bara flyger jag högt, högt över den tunna, tunna tråden.

Jag hatar hösten. Idag var den väldigt vacker.
Jag känner det inte. Jag vet att den var vacker, för jag har ju ögon.
Men jag känner det inte.
Jag vill bara att löven ska falla och att den vita björnen ska lägga sig över Sverige.
blir pendeln lite mer taktfast igen.
Och lagom till sommaren gungar den på ordentligt
och den där tunna, tunna tråden har blivit en stor fast bro.
I betong.

2 kommentarer

  1. Lilla hjärtat… jag blir ju nästan tårögd.. Kram på dig <3

  2. Du skriver så fint och jag kan inte ens skriva en vettig kommentar! Vi ses snart – jag längtar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Julia Pettersson

Tema av Anders NorenUpp ↑