läs inte..

 

Det är konstigt hur livet förändras. Ena dagen är man lyckligast i världen och svävar på rosa moln, nästa dag har man så ont att varje andetag är svårt att ta. Ibland sker såna förändringar på en sekund, ibland över en dag. Ibland går det så långsamt att du känner dag för dag hur du sakta går åt som människa. Jag förstår inte hur livet är konstruerat. Hur det kan vara möjligt att känna sig såhär. Jag kan inte ens förklara hur jag känner mig. Hur kan en person, den personen som man kanske till och med älskade mest av allt, få en att känna sig såhär. Såhär kall, såhär förstörd, såhär otroligt slut som människa?
För jag känner mig verkligen helt slut. Och rädd. Rädd för att vara ensam, rädd för att få tid att tänka. För det är när jag tänker, tänker på honom som jag blir såhär. Tårarna bränner bakom ögonlocket, och jag känner mig bara så fruktansvärt tom. Jag förstår inte hur det här kunde hända. Jag förstår inte hur han av alla människor kunde göra detta mot mig. Jag förstår inte hur känslor som dom här är möjliga att ha. Känslor som verkligen äter upp en inifrån. Känslor som får varje andetag att göra ont. För det är verkligen så. Varenda andetag är en kraftansträgning. Varenda ord måste kämpas fram. Varje skratt är en illusion. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Hur kunde du göra det här mot mig? Du, som aldrig någonsin gjort mig något ont och alltid fått mig att känna mig värdefull. Vad har hänt med dig? Hur kan du bara ha blivit så otroligt elak? Hur ska jag någonsin komma över det här? Hur ska jag någonsin kunna glömma? när det är det jag allra minst vill göra…