Haha, jag sitter nästan här och gråter för det är så rörande på något sätt.

 

Sigge ringde precis för att kolla läget lite och så. Och han bjöd helt allvarligt 25000 kronor för Elvis. Aldrig, svarade jag. Min lilla, underbara hund. Men stackars Sigge, han börjar få separationsångest. Och det förstår jag, för Elvis måste ha spenderat minst lika mycket, om inte mer, tid med Sigge som han gjort med mig. Och för det är jag evigt tacksam, min hund skulle inte vara den han är idag utan Sigges hjälp. Både med passning och uppfostran.

Men aldrig att jag skulle sälja min lilla pojke. Han är unik och jag kommer förmodligen aldrig få en hund som han igen. Jag känner det. Trots att han inte ens är ett år så känner jag att vi kommer gå långt tillsammans Elvis och jag. 

Och BAJS vad jag saknar honom!! Jag vill ha Torsdag NU!