Det har varit så nu de senaste dagarna och även idag, i skolan, att någon då och då jublar över att vi snart ska sluta. Det första impulsiva gensvaret på det är väl att jag jublar med. Men sen, som vanligt, tänker jag till och kommer på att "Nej, jag vill ju inte sluta". Och klumpen i halsen kommer. Och nu är den där, och den lär inte försvinna helt förrän tusen tårar gråter ut den på avslutningen.

För jag vill inte sluta. Inte som det känns just nu iaf. Tiden på Risbroskolan har nog varit den bästa skoltiden av alla. Jag har ju i alla fall gått i 4 olika klasser, på 3 skolor, i 2 städer. Antalet lärare jag har haft kan jag nog inte ens räkna. Det är även onödigt, då mina lärare på Risbro vinner med hästlängder över alla andra, så jag behöver egentligen inte komma ihåg någon annan.

Och nu, när slutet närmar sig börjar jag inse hur mycket jag kommer sakna 9C(p). Även om min klass är störd så älskar jag den och personerna som går i den för vad dom är. Och jag vet också att den där dagen vi slutar, 11 juni närmare bestämt, kommer att bli den sista dagen jag ser vissa av dem. Det är så sjukt. Att man kan spendera så mycket tid tillsammans, ganska betydande tid också, för att sen skiljas och aldrig ses igen…

Och för att inte tala om lärarna. Hur sjukt mycket jag kommer sakna mina lärare. Och vad du än säger Bäsan, så kommer jag inte att glömma er. Aldrig någonsin.

Nu är det drygt 1 månad kvar. Sen blir ingenting som förr…

wow!