Det är så tragiskt att min lilla nin har gått från detta; springandes, lycklig i trädgården i torpet. In i bon’, ut ur bon’, in under bon’, hit och dit och överallt… till detta:
image376
Sittandes totalt i avsaknad av energi, stilla i en inhägnad bur.
 
Och allt detta bara för att högre makter tyckte att han absolut var rätt kanin att bli blind. Den tamaste, gulligaste, snällaste och roligaste kaninen som någonsin funnits. Jag har så mycket minnen med honom.

Som när Tuss försökte smita ifrån honom genom att hoppa upp i bokhyllan..och han följde efter!
Eller alla de åtaliga gånger han "skvättit" på mig. Gud vad glad jag skulle bli om han gjorde det nu…
Och varje kväll som han satt med oss i soffan och tittade på TV. Hade någon av nån anledning glömt honom så stampade han i buren tills han fick komma ut.
Och jag kommer ihåg när jag nyss hade fått honom, hur vi satt på golvet med våra ben ihop för at han skulle bli tam…

Och det är så orättvist, så orättvist att det känns som att min kanin har dött, fast han sitter här i sin bur, två meter ifrån mig… :”'(