Älskade kanin, av alla djur jag har förlorat, finns det ingen jag saknar så mycket som dig. Och du är ändå den enda som fortfarande lever och är nära mig. Men det är inte dig som så som jag saknar, uten det är du. Eller det som en gång var du. Den kaninen som for omkring som en vilde i lägenheten, som hoppade upp och ner i soffan, som aldrig lät sin matte vara ifred. Den kanin som hoppade runt lös på gräsmattan i torpet och försvann in under bo´n så att jag blev helt rasande på dig. Jag saknar inte dig, jag saknar den du en gång var.

Och än idag så frågar jag mig själv; Varför? Varför skulle just du få den hemska sjukdomen som gjorde att du fick sluta leva det liv du alltid levt. Och varje dag undrar jag om jag gör rätt som låter dig leva, när det liv du lever egentligen inte är ditt liv. Vore det mer rätt att låta dig somna in istället för att låta dig sitta där dag ut och dag in i din bur och stirra in i väggen utan att se den. Det är ett liv som du inte förtjänar. Du förtjänar något så mycket bättre. Du hade det, du var det, men nu.. nu är allt borta och jag undrar bara hur fan jag ska göra. För när jag tittar på dig, när jag verkligen tittar så ser jag inte min kanin så som jag vill minnas honom.
Jag ser inte dig, och det är så hemskt, för det är som att du lever, men innerst inne vet jag ju att den som verkligen är du, den delen av dig som är Loppan, den är död, och har varit det alldeles för länge…

Helvete vad jag saknar dina glansdagar. Det känns som om allt det bara var en dröm, som att det aldrig existerat. Och snart kommer jag glömma. Glömma den du en gång var, den du är.

  

Vad fan ska jag göra??