det finns en annan sida, det finns någonting jag aldrig ser
men jag vill inte veta vad, för därifrån syns längtan mer.
men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen
så kanske jag kan känna meningen med tystnaden.
singles are fine
but doubles are fantastic.
and at night I sit and cry it seems
wondering why love is not like my dreams
wondering why I am still here all alone
and at night I whish that you were there.
love love I whish that I could see
what in the world you mean to me
oh love love you always bring me down down down
oh love love I whish you’d stick around.
Helgen har spenderats i Borås hemma hos min allra äldsta vän, Cilia. Jag åkte dit i Lördags fm, & i Söndags kvall var vi till Åhaga i Borås för att se världens bästa Håkan Hellström. Ord är överflödiga, jag kan bara säga att det var magiskt. Min bästa Håkan-spelning hittils, och jag har ändå sett han 8 gånger. Älskade, underbaraste, finaste Håkan. <3
Jag tänkte börja dagen med något som (än) inte är alltför vanligt på min blogg, nämligen ett musiktips. Skivan heter EUPHORIC /// HEARTBREAK, är Glasvegas senaste platta, och släpptes 4 april. Jag har inte spelat en skiva så här på repeat sen Håkans 2 steg från paradise kom ut. Jag tror att jag redan från början ger upp att med ord förklara hur genialisk den är, och hoppas att ni tar er tid att lyssna istället. För dom med begränsad tid är Stronger than dirt, Lots sometimes, Dream dream dreaming, Euphoria, take my hand & The world is yours (i skriven ordning) ett måste.
Klicka här för att komma till Spotify.
Jag saknar något som en gång var kärt, men som inte längre finns där. Eller, det finns där, men har inte längre samma betydelse. Är det möjligt, att en gång älska något så innerligt, och helt plötsligt har det bara, längs vägen, blivit obetydligt? Det framkallar inte längre samma känsla som det en gång gjorde. Klart att det är möjligt, vilken dum fråga.. men jag tycker inte om att det är så. Musiken är det enda som aldrig svikit mig tidigare, men nu finner jag mig plötsligt sittande här och är precis det, sviken av musiken. Ord som en gång fick mitt hjärta att svälla och min kropp att fyllas med välbehag har förlorat sin effekt, sin betydelse. De personer som jag en gång liknade vid gudar, skriver helt plötsligt musik som inte alls tilltalar mig på samma sätt som förut. Och det sorgliga är att i och med det har även de tidiga skivorna förlorat en del av sin forna magi. Jag visste att man kunde växa ifrån en partner, och utvecklas åt olika håll, men jag visste inte att man kunde växa ifrån det band som ligger (låg) en närmast hjärtat, och utvecklas åt ett annat håll än dom.. Man kanske måste jobba på musikaliska förhållanden, likväl som för personliga förhållanden. Jag kanske måste anstränga mig för att igen bli nykär i genierna från Eskilstuna? Hitta ett sätt att komma tillbaka till att bli lyrisk över att hitta orden ”vapen och ammunition” i en historiebok? För jag saknar vår relation. Jag saknar känslan bara jocke berg kan få mig att känna.
aldrig ge hjärtat rakt ut?
love love love!
