Ofta önskar jag att jag var som någon annan. Att jag var lika snygg som henne, kunde teckna som hon, eller älskades av han. Tror att jag delar det här med ganska många. Inte direkt känslan av att inte duga själv, men känslan av att allt ändå skulle vara lite bättre om jag var lite mer som hon/han/dom. Lite duktigare, på lite fler saker. Hade lite fler kroppsdelar med finare drag. Var lite.. mer, helt enkelt. Men, som säkert både du & jag vet, är det för jävla dumma tankar att snöa in på. För jag är alltid lite mer. Lite mer av mig själv & mina egna personliga egenskaper än någon annan. Men det är väl det som är utmaningen? Att hitta mig, att ta tillvara på mig, & att älska mig & mina unika egenskaper för vad det är. Att lägga tiden på att göra det bästa av mig, istället för att hela tiden vilja vara som någon annan.
- Mammor & Minimodeller
- Melodifestivalen
- Border terrier
- Bloggare som uppenbarligen fått IG i svenska.
- Bloggare som kanske fick betyg i svenska, men likförbannat skriver kasst och grammatiskt okorrekt.
- Operera bort tänder.
- Plocka ur diskmaskinen.
- Rutan (sändande med ställande)
- Personer som frågar om sånt som tar 5 sek att googla.
- Våldtäktsmän
- Låten ”Äckligt” med Ansiktet.
…och sedan skulle jag trycka på ”Ogilla”.
Kalla det inte för att ”göra saker i sista minuten”.
Kalla det för att ”vara spontan!”.
Om ni har en plan A som ni känner inte går riktigt som ni tänkt er, skaffa en plan B som är ännu bättre, för då vill ni nästan att plan A ska misslyckas, och blir garanterat inte ledsen om det gör det.
När jag var liten och hade sett DjungelGeorge för första gången, minns jag hur jag försökte somna med handen på kudden, som Ursula gör när George lägger krokodiltanden i hennes hand. Jag tänkte att det var bra om jag ”tränade” på att sova med handen så, utifall att jag någon gång i framtiden skulle hamna i en liknande situation. Jag minns också att jag tog en ring och gjorde den till min ”juju”. Det hade ju varit coolare med en krokodiltand, men billiga platsringar fanns liksom närmare till hands.
blir lite smått lycklig av den här texten, faktiskt.
Våren har verkligen kommit till Forshaga nu, och det märks. Det blir allt vanligare att jag vaknar innan alarmet, för att mornarna är så ljusa. Jag hinner mer på kvällarna för mörker=trötthet, vanligtvis. Jag sitter & designar balinbjudning, vilket minner om att studenten är i antågande. Våra lärare fullkomligt öser arbeten på oss, allt för att vi ska få råångest över varje minut av ”fritiden” som vi inte ägnar åt plugg. Man kan nästan se hur snöhögarna krymper dag för dag & jag har invigt de isfria cykelbanorna med springtur både Måndag, Tisdag, Onsdag. Skinnjackan & conversen är invigda & vårfeelingen är aldrig större än när jag plaskar runt i slasket i conversen med blöta fötter för att jag vägrar ha mer vinter nu. Varje hundpromenad avslutas nödvändigt i duschen, eftersom sheltiepäls i vårsäsong drar med sig kilovis med grus in. Men trots bad, frenetiskt torkande & en flitigt använd dammsugare är ändå hall- & köksgolvet ständigt grusigt. Jag är oftare glad & upprymd & positiv & livet är helt enkelt underbart att leva.
Jag är kär.
I våren. Den underbara, underbara våren. Jag känner den i form av plusgraderna som blåser mot min kind. Jag ser den i form av smältvattnet som forsar på gatorna & kvällarna som blir ljusare. Jag hör den i form av fåglarnas kvitter & den smältande snön som droppar. Men framför allt är det lyckan, lättnaden när vinterns mörker lyfts från mina axlar och allt bara.. funkar!
(jag tror att jag egentligen är ett träd, jag tappar allt på hösten, & får nytt liv igen på våren)
Jag är inte en person som inspireras lätt. Istället blir jag avundsjuk. Jag blir inte lätt glad för vad någon annan har, jag vill ha det istället. När jag vinner blir jag inte stolt över det jag har presterat, jag blir nöjd för att jag var bättre än alla andra. Jag vet inte varför jag skriver det här, eller om jag har en poäng. Det är nog helt enkelt så att det bara smög sig på. Jag frågar mig själv om det är en dålig egenskap eller en bra. Spontant känner jag att det är dåligt. Men då har vi ju inte vävt in betraktelserna från en annan synvinkel. Och det känner jag mig inte sugen att göra just nu heller. Vilket lämnar oss med att avslut som säger; Julia, du är väl ändå ganska så rutten ibland.
