Julia Pettersson

Jag har varit exakt en vecka på mitt nya (vadå ”nya”, som om jag hade ett ”gammalt” jobb innan eller?) jobb, och jag är redan slutkörd. Fast det är härligt! Härligt att lägga sig nio och tvärsomna, slippa vrida sig i tre timmar. Härligt att fylla kvällens lediga timmar med effektivitet. Skönt att äntligen ha nåt att göra. Härligt också att jag var i Äppelbo med fina klassen i helgen. Dom är fina, dom människorna. Och superpirrigt i magen att läsa bloggar av unga tjejer som lever det liv jag strävar mot. Megapirr! Det enda som är mindre härligt just nu är alla timmar med ensamma hundar i huset. Mattehjärtat hade glömt känslan av att lämna ledsen hund med vetskapen om att det är timmar x flera, istället för timmar x 1 eller 2. :(

Men annars, härligt!

Jag är vilsen. Irrar omkring i dimman (bokstavligt talat, eftersom jag inte kunnat se till andra sidan sjön någon morgon jag vaknat den här veckan, utom igår när jag skulle spendera dagen inomhus på agilitytävling. Då sken solhelvetet tamejfan!). Har svårt att hitta min plats. Kanske jag hittat den redan, men den är så många månader fram. Eller ungefär 5 månader bakåt. I de värmländska skogarna. Det här med att ha sina bästa vänner på mils avstånd över hela landet (och även landet i väst) är fan inte alltid så kul. Ibland känner jag mig så ensam här. Och inte på ett jag-är-så-ensam-ingen-tycker-om-mig-sätt, utan mer för att jag inte är en självklar del av gemenskapen här. Jag valde bort Fagersta. Jag flyttade härifrån. Jag har inte längre en plats här. Faktum är att Fagersta nog aldrig var min plats. Så vart är min plats? Jag vill ju ändå vara här, just nu, av många anledningar. Men vissa dagar vill jag bara härifrån, och undrar om det verkligen är värt att stanna. Vissa dagar känns livet som ett misslyckande, som ”Hur hamnade jag här?”. Och vissa dagar känns det ändå som planen följs, kanske inte in i minsta detalj, men i stora drag. Jag vet inte. Jag kanske bara tycker onödigt synd om mig själv. Man brukar nog ha en tendens att göra det. Men jag se ljuset. Jag ser inspirationen, och framtiden, och ibland även nuet. Det är väl bara att göra det bästa av situationen, som det i och för sig alltid är.

Over and out!

Har en sån där dag då ingenting blir gjort. Då timmarna går och jag helt plötsligt finner att klockan är halv sex och det snart är agilityträning. Och väl hemma från den sen är det ju bara kolsvart, och äckligt, så då blir definitivt inget gjort. Och jag tror att jag har tuggat & spottat minst 10 tuggummin idag, av nån jävla anledning. Det är en halv påse, typ. Jag tror att jag behöver ett jobb. Badly. Inte för att det inte finns saker jag kan göra. Det finns hundratals saker jag kan göra. Men jag har för mycket tid. Och när jag sitter där med all min jävla tid, men ingen press för att jag vet att jag har precis lika mycket tid imorgon, då blir inget gjort. Note to self: var aldrig mer arbetslös. Note to self 2: skaffa lite jävla självdisciplin & gör nåt! Note to self 3: Att ställa klockan på åtta varje morgon fast du inte behöver gå upp var en bra rutin. Att du senaste veckan brutit den och sovit tills du vaknat (runt tio), är dåligt. Så, gör om, gör rätt, och ställ klockan på 07.00 imorgon istället. Note to self 4: Du slipper inte undan, gör! Nånting! Note to self 5: sluta drick Cola! (förihelvete)

Dör lite, vid tanken på hur livet kan bli. Jag vet att jag borde bli bättre på att leva i nuet, och uppskatta det som är, vilket jag är ganska säker på att jag skrev ett inlägg om för inte alls så längesen. Men ärlighet varar längst, och ärligt talat är nu bara en transportsträcka till sen. Nu följer inte planen. Nu är skammen jag går igenom, innan jag kan gå igenom drömmen. Ungefär så. Nej, exakt så, faktiskt.

utfyllnadsbild. vi, för 2 år sen. prinsen, stjärnan, hjärtat & jag. aldrig, aldrig ensam. <3

Bilder från helgen, som spenderades i Torsång. Fint väder, underbara människor, gölliga svarta hundar, kräftor, tr3 apor, bastu, bad, pojkvän vid gitarren, timmar av girltalk, need I say more?

Hmm, ba massa bilder på hundar. Mest på min hund.
Konstigt.

Veronicas nytillskott, For The Win Kirk ”Best”

Glad tjej har äntligen fått tillbaka kontrollen över bloggen + ps = nyfunnen bloggmotivation, ny design & ett inlägg.
Hösten är på väg & om man rotar i arkivet bland föregående septembrar/oktobrar/novembrar så finner man förmodligen inga, eller väldigt få, mörka inlägg om mitt okontrollerade hat mot denna årstid. Men, eftersom jag denna höst verkar vara arbetslös & dessutom tillbaka i staden där man får livstid, så skall jag i år göra mitt bästa för att kontrollera, & även vända, hatet. Jag misstänker nämligen en ångestattack & antidepressiva tabletter som följd om hatet inte hålls i schack. Så, för att inte hata hösten har jag satt upp en handlingsplan bestående av x antal timmar spinning/vecka, precis så mycket hundträning som de fyrbenta klarar av utan att stupa, litervis med te, massor av tända ljus + annat för att uppbringa den där ”mysfaktorn” som det snackas om i samband med hösten, maximalt umgänge med vänner + pojkvän,  ett seriöst ryck för att få ett jobb. Hålla igång, helt enkelt. Dansa ovanför det där mörka, grumliga som jag så gärna bara sjunker ner i. Dansa, det är planen!

Jag dansar för mig själv fastän jag vet, att sånt kan kallas ensamhet

Jag är ensam hemma i 3 veckor. Med hundarna. I plural. Det älskade pälset & den lilla dryga svarta. Johanna skrev i ett blogginlägg (tror jag) en gång, något som lät ungefär såhär; nog för att man blir valpsjuk ibland, men vad ska jag med en valp till när jag redan har världens underbaraste Majk? Ibland funderar jag på samma sak. Nog för att jag bara haft honom i några veckor, men jag & valpen har än så länge inga starka band. Jag ser på honom & ser potential. En underbar individ som nog kommer bli precis allt jag tänkt mig. Men skulle jag sakna honom om han försvann? Förmodligen inte. Inte än. Jag tror att det är individuellt, både hos människa & hund, hur lång tid det tar att knyta band. Om det finns någon läsare som har 2 hundar (eller fler), hur lång tid tog det att knyta banden med den nya?

Den lilla då? Han är fin. Superfin. Lagom självständig, men ändå följsam. Social & kompatibel med både hundar & människor. Leker än så länge bra. Något ljudkänslig. Långt ifrån lika matkåt som storebror. Har inte visat några specifika miljöproblem. Växer bra, men håller fortfarande platsen som minsta hanen i kullen. Älskar att pussas, & gärna gnaga lite lätt. Bär omkring på allt, men tuggar inte sönder. Sover hela nätterna. Tycker om att skälla. Har världens sötaste nos. Tycker inte om att klippa klorna. Är duktig på att slappna av mitt i kaos. Idag är han 3 månader gammal. Helt ny. Och oförstörd. Han blir nog bra. Allt annat skulle hänga till 100 % på matte.

Jag har varit en sån där dålig bloggare nu i några månader. På grund av detta har jag nu fått lite ”skäll” av min kära vän Johanna, samt antagit en utmaning som jag tror vi valde att kalla gör ”Blogga Mest!”, typ. Fast vad den som vinner får, det vet jag inte. Men nu ska jag alltså försöka börja igen. Kraven på ett inlägg var att det skulle vara mer än en mening, & minst 2 bilder. Samt att det skulle vara intressant. Därför klarar nog inte det här ”förlåt-att-jag-bloggat-så-dåligt-jag-ska-skärpa-mig-inlägget” kriterierna. För det är inte intressant. Men det chansen att det kan bli det är ju inte helt utesluten. Men jag tvivlar.

Sen sist då? Jävligt mycket har hänt. Jävligt mycket. Jag tog studenten, med tillhörande bal. Flyttade från Värmland & är nu åter bosatt i Fagersta. Än så länge har lusten att hänga mig lyst med sin frånvaro, men då har året här inte ens börjat. Men saker som vänner, pojkvän & hundar gör nog att jag inte bara överlever året, utan även kommer tycka ganska bra om det.

Direkt efter studenten åkte jag & mamma till London. Innerst inne har jag alltid vetat, & nu fick jag det även bekräftat, jag älskar den staden! När jag kom hem ökade jag på min gaddning med +3, varav en kan återfinnas på 2 av mina bästa kompisar. Efter London var jag hemma i en vecka, sen bar det av till Örebro för entreprenörseventet Emax, som varje år samlar landets 200 främsta unga entreprenörer. Det var en vecka som inte går att beskriva om man inte varit där. Människorna man möter och inspirationen man får med sig är otrolig. Jag är tacksam!

Midsommar firades i Torsång, Dalarna med pojkvän, svärföräldrar & hela tjocka släkten. Jag var snorsjuk, men det var fint ändå.

Hemma i några dagar, sen åter till Dalarna för fred å kärlek i Borlänge. Maggio, Linnros, Norlin & Hellström m.fl. gjorde mina dagar & lyckan var fullständig. Kom hem från Borlänge i Söndags & sen dess har IKEA besökts och inflyttning i mitt nybyggda rum påbörjats. Nu ska jag vara hyfsat hemma resten av sommaren, i alla fall inte åka någonstans utan hundarna. För just ja, det viktigaste som hänt sen jag skrev sist är ju faktiskt att jag fått tillökning i form av liten, svart kelpiepojke vid namn Tok. Han är en fin gosse.

Så, nu är jag ikapp. Nu kan jag börja från nu.
Ses imorgon!

1. ”Lambilammet”, det enda helvita lammet. 2. En av de näst yngsta trillingarna, född i Torsdags. 3. Jag & Torsten. 4. Jag, Emma & 2 av Torsdagstrillingarna.

Nu har vi varit i Kälkesta i drygt en vecka, och vår, eller i alla fall min, relation till fåren blir bara starkare & starkare. Man börjar lära sig vilka lamm som hör till vilken tacka, och kan därför snabbt hjälpa ett vilset lamm att hitta sin mamma. Man börjar även lära sig skillnaden på tackorna och vissa av ”namnen” (=slutsiffrorna i ID-numret). Nu är det 5 tackor kvar som ska lamma, 2 är på väg väldigt, väldigt snart, kanske i natt redan. Lammen är helt underbara och har börjat leka mer med varann allihopa, på kvällarna när det är svalare har de ”lammrus” i hagen, då de springer runt, runt och då & då skuttar till i ett litet glädjeskutt. Tanken på att att dom små, ulliga raringarna faktiskt ska slaktas i slutet av sommaren skjuts bestämt bort, & vaga framtidsvisioner om att en dag ha en egen liten fårflock växer sig allt starkare.

Undertecknad befinner sig för tillfället i Fjugesta, närmare bestämt Kälkesta, Gruvstugan, hemma hos Thomas Stokke & Fanny Gott, Klickerklok HB, på praktik. Här ska jag, & bästa Emma, spendera 3 veckor. Första veckan är ju vid närmare eftertanke snart slut, och den har gått himla fort, och innehållit mycket. Bland annat har pälset varit hos veterinären med 2 veckors kortisonkur & diagnos ”muskelinflammaion” som följd. I Tisdags hade vi en kvällskurs & det föddes 2 tacklamm, varav det ena är svagt & har fått komma in på värmning både idag och igår efter att ha blivit kall om natten. Hon har även ett kraftigt överbett så överlevnadsoddsen är ganska låga, men vi gör vad vi kan för den lilla. I morse föddes det trillingar, 1 tacklamm & 2 bagglamm som alla 3 är jättefina & mår bra. Mycket tid & uppmärksamhet har ägnats åt fåren, & jag trivs som fisken i vattnet, och börjar faktiskt tycka att dessa fula djur är ganska fina & underbart charmiga. Förutom lammningar och fårskötsel har vi även upptäckt nya skogsstigar, tränat lydnad, krattat fallna björkgrenar & njutit av det underbara vädret. Jag har en känsla av att de 2,5 veckorna som är kvar kommer gå alldeles för fort.

1. Torsten, ett bagglamm som hade en svår födsel & varit lite efter i utvecklingen, men som hämtat sig fint & nu hänger på riktigt bra. 2. Tacka med lamm. 3. Ett av dom små svarta, som är överlägset sötast. 4&5. Vårtecken!