Julia Pettersson

Om ni har en plan A som ni känner inte går riktigt som ni tänkt er, skaffa en plan B som är ännu bättre, för då vill ni nästan att plan A ska misslyckas, och blir garanterat inte ledsen om det gör det.

Det här med att alltid göra allting i sista minuten börjar bli lite jävla jobbigt alltså. Undrar när jag ska lära mig, men undrar samtidigt om jag verkligen vill lära mig. Jag kan ju aldrig ha förlorat något direkt betydelsefullt på det eftersom jag aldrig har lärt mig.

För det ordnar sig, det gör det alltid.
Jo, det löser sig, så brukar allt bli.
Det kommer fixa sig till slut.
Inget tvivel om det.

Och blir det inte som man först tänkte sig så är ju möjligheterna att göra något annat istället helt obegränsade.

Alltså. Det här med nyår. Att börja om. Starta på nytt. Löften om bättring. Jag har mina tankar om saker som ska bli annorlunda. Hur mycket bättre det här året ska bli. För ärligt talat så var 2011 över lag ganska jävla skitdåligt. Mycket var ganska jävla skitbra också. Men det är inget år jag kommer minnas som fantastiskt. Firade i alla fall in 2012 på allra bästa sätt. Har mått så otroligt bra inombords hela den här helgen. Tillsammans med världens finaste människor. Det är lite lätt ångestladdat att vara tillbaka i vardagen som ju faktiskt inte är fullt så fantastisk som en perfekt nyårshelg. För perfekt var den. På alla sätt. Och nu ska man alltså hitta ett sätt att göra 2012 perfekt. För det är väl det man strävar efter? Perfektion och lycka. Jag strävar efter att bli bättre på att göra mig själv lycklig. Att hitta lycka. I allt. I fantastiska helger med fantastiska människor, men även i den gråa vardagen. För nog måste det väl finnas lycka att hämta även där? Jag ska försöka bli bättre på det.

Jag läste någonstans att livet är enklare än man tror. Att det bara gäller att hitta vad som gör en lycklig, och vem som gör en lycklig, så är man i hamn. Men om man hittat sin vem, men man själv inte är den personens vem. Hur gör man då?

Det här med att göra saker som man vet gör ont. Som man vet kommer sticka, hugga och vrida till förbannelse? Varför gör man dom? Hade man verkligen än en gång lyckats intala sig själv att man inte bryr sig längre? Jävligt bra övertalningsförmåga man måste ha, när man egentligen vet att man alltid har fel..

När jag var liten och hade sett DjungelGeorge för första gången, minns jag hur jag försökte somna med handen på kudden, som Ursula gör när George lägger krokodiltanden i hennes hand. Jag tänkte att det var bra om jag ”tränade” på att sova med handen så, utifall att jag någon gång i framtiden skulle hamna i en liknande situation. Jag minns också att jag tog en ring och gjorde den till min ”juju”. Det hade ju varit coolare med en krokodiltand, men billiga platsringar fanns liksom närmare till hands.

Kräks lite. På min egen patetiska existens. Ungefär. På kärleken. & hur jag hatar den, men inte kan leva utan den. Kärleken framkallar de mest underliga beteenden och känslor. I alla fall när den är trasig. Obesvarad. Komplicerad. När kärleken är hel är den det mest okomplicerade i världen. (det bästa i världen) Men hur ofta händer det? Nej, oftast är kärleken obesvarad. Komplicerad. Trasig. Och då framkallar den de mest underliga känslor och beteenden.

Började skriva för 2,5 timme sen. Hade visst inte mer än så.

blir lite smått lycklig av den här texten, faktiskt.

Jag är inte en sån person som spelar. Jag kan inte, och vill inte, dölja mina känslor. Jag ser inget starkt i att gå runt & le fast man egentligen mår skit. För mig ligger styrkan i att ärligt möta & acceptera sina känslor, både inför sig själv, men främst inför andra.

Det finns mycket optimister här i världen. Peppande, leende, glada människor som tjatar in budskap om att allt löser sig, se framåt, tänk positivt, tänk på allting bra osv osv. Ibland vill jag köra ner något illaluktande i käften på dem så att jag får gråta ifred. För visst är det väl lite så? Att det är tabu att må dåligt. Jag har då i alla fall aldrig sett en veckotidning skylta med artiklar om att t.ex. ”omfamna höstdepressionen”. Men tusen artiklar om att bryta den, bota den, mota bort. & såhär blir du lycklig, & såhär blir du populär, & såhär gör du för att han ska falla. On & on.

Vad många missar i det ständiga optimistträsket är att det faktiskt är tillåtet att då & då bryta ihop. Lägga sig i fosterställning, gråta & känna att man vill dö. Att faktiskt konstatera att det finns jävligt lite att vara glad åt för tillfället, istället för att försöka köra någon mental fight med sig själv där man letar efter bra saker som man ändå inte hittar. Jag finner det i alla fall jävligt befriande. Allt kan inte vara solsken & fågelkvitter hela tiden. Och jag finner det totalt meningslöst att försöka inbilla sig något annat. Istället finner jag mig i mörkret & kylan, just nu, och ser fram emot en ljusare vår, sen.

losing her. the only one who’s even known.
who I am, who I’m not, & who I wanna be.

Men det positiva med att vara på botten och något lägre, måste väl vara att nu finns det bara uppåt att gå?