Julia Pettersson

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

• Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
• Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
• Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!

Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3

Jag har en känsla. Men så svårt att sätta ord på den. Hade massor av ord. Men ville börja om. Få det rätt. För att se det klart, måste orden komma rätt. Det är den håriga som fyller upp mina tankar. Den relation vi byggt upp under våra 4 år tillsammans. Eller snarare det förhållningssätt jag byggt upp till honom. Hur jag omedvetet väljer bort viss träning &  hur jag omedvetet undervärderar honom & gör honom mindre än vad han är. Hur jag medvetet klickertränar & shejpar valpen, men inte alls tillämpar de metoderna på Elvis. Jag mest repeterar. Jag lär mig, & kan nytt, men tränar gammalt. Vilket gör att vi står still. Vilket för mig känns som en otrolig kränkning av Elvis kapacitet & förutsättningar, och jag skäms.

Skäms för att jag jag har en sån fantastisk hund med så otroligt stor kapacitet som jag inte tar vara på. Jag har lärt mig själv så mycket det senaste året, som nu praktiseras på valpen, men det har liksom inte blivit av att göra det med Elvis, för jag har varit så fast i våra gamla möster, utan se & förstå det. Med Elvis gör jag på ett visst sätt, och trots att jag lär mig bättre & effektivare & roligare träning så ”finns” det inte i vår relation att praktisera den typen av träning.

Det är som att jag inte fattat att Elvis är som vilken hund som helst (såklart!) och självklart kan, och ska, lära sig allt jag har lärt mig. Men vi har aldrig gjort det förut. Aldrig tränat så. & därför har jag nog inte riktigt fattat att det ju faktiskt går. Att träna så. Att jag inte kan förvänta mig att han ska komma glatt när jag ropar om han aldrig får belöning för det. Att de laddade hundmötena inte kommer lösa sig själva.Att jag kanske måste träna om kryp från grunden för att det faktiskt blev helt åt helvete fel första gången och jag inte kan fortsätta repetera allt det dåliga och bli irriterad när det inte går bra. Att jag faktiskt kan, och måste träna aktivt även med den vuxna, ”färdiga”, hunden, som ju inte alls är färdig, utan som har så mycket att lära. Och så mycket att ge. Men som snällt accepterar den lilla, fantasilösa, tråkiga träning han får, & som är min bästa vän ändå. Han som snurrar, hoppar & skäller av iver när jag tar fram klickern, och som är perfekt att experimentera, ha kul & riktigt upptäcka klickervärlden & allt jag lärt mig med. Men som istället har blivit inlåst & fast i gamla mönster & vanor.

Hur kan man leva så länge i en verklighet som man inte är medveten om?

för att han ju faktiskt är den, som jag älskar mest. <3

.
Bilder tagna av Elin.

Började på ett inlägg, men insåg att jag nog inte hade något vettigt att skriva. Ville mest visa bilder på min kampvalp. Bilder som får mattehjärtat att spricka lite. För satan, vad jävla härlig han blivit att kampa med! Skratten avlöser varandra & hjärtat slår lite extra hårt. Guldklimpen! Även Pälset överträffar när konkurrensen hårdnat. Mina fina svarta <3

btw
Skulle den person som kommenterat med signaturen ”h” kunna vara vänlig & mejla mig. Jag vill veta vem du är så jag kan ge dig en snyting.

Sitter & redigerar bilder på Tina & finaste Ninjan. Den kärleken.
Annars rullar livet på i de värmländska skogarna. Pälset har än en gång visat prov på sin mångsidighet genom att i helgen uppvisa goda dragförmågor trots sina blotta åtta kilo. Matte fick helt sonika för sig att ställa sig på ett par skidor, spänna för hunden & köra iväg i lördags i samband med draggruppens skolmästerskap. Trots den totala rookiestatusen på ekipaget (där matte aldrig någonsin skateat och knappt ens stått på ett par längdskidor & päls aldrig dragit på det sättet) tog vi oss runt enkilometersslingan och längre än så behövdes inte för att vi skulle bli fast. Nu är det ju dock så att jag ganska mycket står & går precis där jag är, hur mycket päls än drar och sliter i linan, för hans åtta kilo mäter sig ganska klent mot mina femtiofem. Men i Söndags & igår fick vi lyckligtvis assistans av Tinas stjärna Ninja (på bild ovan) som hade lite mer att säga till om vad gäller hastighet. Så i dagarna 2 har jag susat fram bakom kelpie & sheltie som jobbar superbra i team. Kelpie står ju som sagt för det mesta av dragstyrkan, men sheltie kämpar på för allt han är värd ändå. Och matte har förbaskat kul i andra änden på linan, ömsom förskräckt över farten i nedförsbackarna, ömsom fascinerad över hur mycket lättare uppförsbackarna blir med kelpieassistans, trots hennes blotta femton kilo. Och tävlingsmänniska som jag är har jag (& Emma) med glädje gått med på att fullbordaVeronicas lag till stafetten i skolmästerskapet på torsdag. Vadå? 3 träningstillfällen (under hela mitt liv) räcker väl utmärkt som underlag för att tävla?
puss!

Mitt hjärta är bäst i hela världen!
Jag har varit nere i stallet och tränat, och filmade under fria följet. Med varmt hjärta tittade jag sedan igenom filmerna. Det går inte annat än att le när man ser det där lilla, svarta luddet & hans underbara attityd. Jag är otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar, underbar hund. <3

Jag känner & ser mig själv utvecklas som hundtränare, mycket mer än vad jag gjort förut. Och det finns ingenting som ger sån inspiration och motivation att fortsätta träna som när man ser att det man gör ger resultat. Jag har aldrig tränat kroppskontroll tidigare, men har nu börjat. Jag har märkt att han drar så himla mycket med rumpan åt höger när vi träna, som att han alltid är på väg in i grundposition. Det har ställt till mycket problem i träningen och tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt det. Så, jag har gjort 2 små grejer; lärt honom snurr på stället åt vänster (som är ”fel” håll för honom), samt lärt honom att snurra på kloss i vänster varv (motsatt varv mot när de snurrar in i fotposition). Vänstersnurr har jag tränat ett tjugotal gånger, och snurra på kloss har fått kanske 5 pass. Dessa små, små grejer har gjort en enorm skillnad. Det är svårt att förklara, men framför allt i frontarbetet ser jag en sån himla stor skillnad, och det är så kul att dessa få minuter av kroppskontroll har gett så otroligt tydligt resultat. Det finns ingen glädje som går upp mot glädjen efter ett lyckat träningspass eller en knäckt problemnöt. ingen!

du & jag mot världen, hjärtat.

Jag har 2 rena tävlingsmål för 2011;

1. Bli uppflyttad till agilityklass III.
2. Bli uppflyttad till elitklass spår.

Träningsmässigt har jag fler och mer omfattande mål. Det finns så mycket jag vill göra, och som jag tycker är fascinerande, men som jag inte gjort (shejpa trick, kroppskontroll t.ex.), för att jag fokuserat för mycket på tävlingsmoment. Därför håller jag tävlingsmålen realistiska & roliga och satsar istället mer på att bli en bättre, roligare & gladare hundtränare, genom att;

1. Läsa igenom hela ”Lydnadsträning i teori & praktik”, och på allvar försöka praktisera både vad boken säger, men också allt jag lärt mig från alla duktiga hundmänniskor jag träffat genom åren.
2. Hitta tillbaka till agilityglädjen, & träna agility. Säkra kommandon, öka förståelsen, tighta upp svängar, träna hoppteknik, öka farten, hitta rätt koncentration etc. Det finns så mycket som kan bli bättre!
3. Ha kul! Träna mer trick. Utforska både min & Elvis kapacitet och inte bara träna på tävlingsmoment.
4. Fysträna mer medvetet.
5. Till 100 % använda mitt nya loggbokssystem, filma & analysera mera. Inte bara konstatera ”Det funkar inte, det går inte framåt”, utan ta reda på varför det inte funkar eller går framåt.

(Som den uppmärksamme säkert märkt så finns det inget mål om lydnad. Detta är för att jag bestämt mig för att helt sluta träna tävlingslydnad, på obestämd framtid. Jag har äntligen lyckats fatta att jag egentligen tycker att det är skittråkigt. Alltså är det ju väldigt korkat att träna det, när det finns så mycket annat som jag älskar att göra med min hund.)

Snön har kommit till Forshaga. Den kommer i omgångar. Bilden på pälset är tagen i första omgången, för två veckor sen. Bilden på Majken är tagen mellan omgångarna, för en vecka sen. Och nu är det snö igen. Dock ganska grått och trist i övrigt, så det är ingen höjdare faktiskt.

Jag är inne i en hundträningsperiod. En riktigt intensiv period, där jag både känner att jag vill träna, jag skriver planeringar, planeringarna följs, och jag känner faktiskt också att det går framåt. Och allt detta utan minsta känsla av att det är jobbigt. Härligt! Jag känner att saker äntligen börjar hända i de ”klassiska” momenten, som jag en gång kallat klara. Apporteringen börjas få ordning på, uthållighetsträning i fria följet är äntligen påbörjad, jag jobbar på småsaker som ingångar, utdrag i hoppet, bättre skiften i fjärren osv. Har börjat förstå att jag måste ta tag i de där momenten som är tävlingsbara men endast duger för 7:or eller 8:or, innan jag kan gå vidare med helt nya moment. Så det blir vad vintern kommer att handla om, lydnadsmässigt. Till våren sen drar jag igång ordentligt med rutor, inkallning med ställande, kryp, framåtsändande & skall. Det är tänkt att jag ska tävla tvåan i april och högrespår samt lägresök i september/oktober. Om känslan håller i sig ser jag inga hinder för att det målet ska uppnås.
Fint! Matten är nöjd & pälset är nöjd!

Förresten, vi har fått tillökning. Hemhemma bor numera en svartvit BC-puppis som heter Trick. Lillmatten längtar så tills vi ska hem och ses, det ska bli kul att se hur Elvis hanterar faktumet att han fått en lillebror!

Min Pelvis är duktig. Väldigt duktig. Otroligt duktig. Han sviker aldrig och han kämpar alltid sitt yttersta för det där klicket. Om något inte går framåt i träningen är det alltid 100 % mitt fel för att jag inte fattar hur duktig han är & inte kan förstärka rätt. Mitt päls gör alltid rätt. Så förlåt hjärtat för att din matte ibland är lite korkad och säger att du är korkad. För det är du inte. Du är världens duktigaste! <3