Bilder från helgen, som spenderades i Torsång. Fint väder, underbara människor, gölliga svarta hundar, kräftor, tr3 apor, bastu, bad, pojkvän vid gitarren, timmar av girltalk, need I say more?
Hmm, ba massa bilder på hundar. Mest på min hund.
Konstigt.
Så fin är han, lilla valpen. Helt fantastisk, faktiskt. Idag gick vi upp 10.30. TIO TRETTIO. Med en 3 månaders valp.
Fantastiskt! (bilder tagna igår, i Torsång)
Sen sist har jag och favoritpälset hunnit med att, helt oplanerat, springa ett superlopp i agility och flytta upp oss till klass II. Med den bedriften insåg jag, om jag nu inte gjort det tidigare, hur perfekt Elvis egentligen är för mig. Jag är inte speciellt pedagogisk i min hundträning och oftare än sällan går det våran väg på grund av ren tur. Eller helt enkelt för att jag har en sån fantastisk sheltie. Som i Fredags. Jag har inte tävlat agilityklass på över ett år för att jag har tränat running contacts. Planen var att inte gå ut på tävlingsbanan igen förrän det satt på träning, i bana. Men än så länge sitter det bara (80 %) (på balans) med ett hinder framför + ett hinder bakom på träning. Jag har aldrig kört balansen+running i en bana. Och inte heller kört en hel bana på flera månader. Men likförbannat går supersheltien runt med noll fel & pinne, trots att matten avviker från planen med hästlängder. Det blev en skakad femma (domaren satte 5, men ändrade sig), så lite tur var det allt. Men mest, en helt fantastisk Elvis!
.
Bilder tagna av Elin.
Började på ett inlägg, men insåg att jag nog inte hade något vettigt att skriva. Ville mest visa bilder på min kampvalp. Bilder som får mattehjärtat att spricka lite. För satan, vad jävla härlig han blivit att kampa med! Skratten avlöser varandra & hjärtat slår lite extra hårt. Guldklimpen! Även Pälset överträffar när konkurrensen hårdnat. Mina fina svarta <3
btw
Skulle den person som kommenterat med signaturen ”h” kunna vara vänlig & mejla mig. Jag vill veta vem du är så jag kan ge dig en snyting.
Jag är ensam hemma i 3 veckor. Med hundarna. I plural. Det älskade pälset & den lilla dryga svarta. Johanna skrev i ett blogginlägg (tror jag) en gång, något som lät ungefär såhär; nog för att man blir valpsjuk ibland, men vad ska jag med en valp till när jag redan har världens underbaraste Majk? Ibland funderar jag på samma sak. Nog för att jag bara haft honom i några veckor, men jag & valpen har än så länge inga starka band. Jag ser på honom & ser potential. En underbar individ som nog kommer bli precis allt jag tänkt mig. Men skulle jag sakna honom om han försvann? Förmodligen inte. Inte än. Jag tror att det är individuellt, både hos människa & hund, hur lång tid det tar att knyta band. Om det finns någon läsare som har 2 hundar (eller fler), hur lång tid tog det att knyta banden med den nya?
Den lilla då? Han är fin. Superfin. Lagom självständig, men ändå följsam. Social & kompatibel med både hundar & människor. Leker än så länge bra. Något ljudkänslig. Långt ifrån lika matkåt som storebror. Har inte visat några specifika miljöproblem. Växer bra, men håller fortfarande platsen som minsta hanen i kullen. Älskar att pussas, & gärna gnaga lite lätt. Bär omkring på allt, men tuggar inte sönder. Sover hela nätterna. Tycker om att skälla. Har världens sötaste nos. Tycker inte om att klippa klorna. Är duktig på att slappna av mitt i kaos. Idag är han 3 månader gammal. Helt ny. Och oförstörd. Han blir nog bra. Allt annat skulle hänga till 100 % på matte.
