Julia Pettersson

Fortsätter trenden & slänger upp lite fler bilder på mitt monster. Snömoster. <3

På begäran av världens mest saknade särbo, tillika exsambo & över lag faktiskt en av världens bästa människor, kommer här några dagsfärska bilder på det där lilla svarta som bott hos mig i nästan 8 månader nu. Han är ju faktiskt ganska stilig när det kommer till kritan.

För att ni gör mitt liv, så mycket bättre.

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

fortsätt, när mörkret kommer & allt gör ont.

Det är så mycket lättare sagt än gjort. Att fortsätta. Att ständigt vara på topp. Att hålla humöret uppe. Att leva med de val man gjort. Att ta livet med en klackspark, men samtidigt kämpa för det man vill, & aldrig nöja sig. Att aldrig ångra. Jag vill kunna säga att jag inte ångrar något val jag gjort. Men det är svårt, när man inte vet hur livet hade kunnat vara om bara jag inte… Det är lätt att tänka. Hur man ska ändras. Hur allt ska bli bättre. Hur Oktober kanske var mörk, men November, då jävlar! Det är så lätt att tänka, så svårt att göra. Jag vill inte bli hon som hade de stora planerna, men var för lat för att uppfylla dem.

Jag vill inte vara hon som grämer sig över allt som inte är, eller längtar till det som kommer sen.
Jag vill vara hon som faktiskt är tacksam & lycklig över allt det underbara som är, nu.

Bildbomb på min Tokiga lilla hjälpreda. Att kratta löv är det roligaste han gjort i hela sitt liv, tror jag.
Mitt gull. <3

Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

• Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
• Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
• Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!

Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3

För att ni gör livet bättre, bara genom att tycka att kastade höstlöv är det roligaste som finns. <3

Idag har matten legat i sjuksäng, & växlat Grey’s med målning av väggar. Lila blir det. Superfint. Var dock tvungen att ignorera det kassa måendet en sekund för att gå ut och njuta av solen, höstluften, & dom galna hundarna. Fick för första gången se lillToken stressad. Allt lövklastande slutade med överaktiv valp som varv på varv försökte fånga sin egen svans. Hyfsat nöjd med bildskörden bestämde matten att det fick vara nog och beordrade vila. Trött valp tackade & tog emot. Gullig han är. Imorgon har jag bestämt att jag ska vara frisk.

Bilder från helgen, som spenderades i Torsång. Fint väder, underbara människor, gölliga svarta hundar, kräftor, tr3 apor, bastu, bad, pojkvän vid gitarren, timmar av girltalk, need I say more?

Hmm, ba massa bilder på hundar. Mest på min hund.
Konstigt.

Så fin är han, lilla valpen. Helt fantastisk, faktiskt. Idag gick vi upp 10.30. TIO TRETTIO. Med en 3 månaders valp.
Fantastiskt! (bilder tagna igår, i Torsång)

Sen sist har jag och favoritpälset hunnit med att, helt oplanerat, springa ett superlopp i agility och flytta upp oss till klass II. Med den bedriften insåg jag, om jag nu inte gjort det tidigare, hur perfekt Elvis egentligen är för mig. Jag är inte speciellt pedagogisk i min hundträning och oftare än sällan går det våran väg på grund av ren tur. Eller helt enkelt för att jag har en sån fantastisk sheltie. Som i Fredags. Jag har inte tävlat agilityklass på över ett år för att jag har tränat running contacts. Planen var att inte gå ut på tävlingsbanan igen förrän det satt på träning, i bana. Men än så länge sitter det bara (80 %) (på balans) med ett hinder framför + ett hinder bakom på träning. Jag har aldrig kört balansen+running i en bana. Och inte heller kört en hel bana på flera månader. Men likförbannat går supersheltien runt med noll fel & pinne, trots att matten avviker från planen med hästlängder. Det blev en skakad femma (domaren satte 5, men ändrade sig), så lite tur var det allt. Men mest, en helt fantastisk Elvis!