Julia Pettersson

Dör lite, vid tanken på hur livet kan bli. Jag vet att jag borde bli bättre på att leva i nuet, och uppskatta det som är, vilket jag är ganska säker på att jag skrev ett inlägg om för inte alls så längesen. Men ärlighet varar längst, och ärligt talat är nu bara en transportsträcka till sen. Nu följer inte planen. Nu är skammen jag går igenom, innan jag kan gå igenom drömmen. Ungefär så. Nej, exakt så, faktiskt.

utfyllnadsbild. vi, för 2 år sen. prinsen, stjärnan, hjärtat & jag. aldrig, aldrig ensam. <3

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

fortsätt, när mörkret kommer & allt gör ont.

Det är så mycket lättare sagt än gjort. Att fortsätta. Att ständigt vara på topp. Att hålla humöret uppe. Att leva med de val man gjort. Att ta livet med en klackspark, men samtidigt kämpa för det man vill, & aldrig nöja sig. Att aldrig ångra. Jag vill kunna säga att jag inte ångrar något val jag gjort. Men det är svårt, när man inte vet hur livet hade kunnat vara om bara jag inte… Det är lätt att tänka. Hur man ska ändras. Hur allt ska bli bättre. Hur Oktober kanske var mörk, men November, då jävlar! Det är så lätt att tänka, så svårt att göra. Jag vill inte bli hon som hade de stora planerna, men var för lat för att uppfylla dem.

Jag vill inte vara hon som grämer sig över allt som inte är, eller längtar till det som kommer sen.
Jag vill vara hon som faktiskt är tacksam & lycklig över allt det underbara som är, nu.

Bildbomb på min Tokiga lilla hjälpreda. Att kratta löv är det roligaste han gjort i hela sitt liv, tror jag.
Mitt gull. <3

Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

• Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
• Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
• Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!

Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3

För att ni gör livet bättre, bara genom att tycka att kastade höstlöv är det roligaste som finns. <3

Idag har matten legat i sjuksäng, & växlat Grey’s med målning av väggar. Lila blir det. Superfint. Var dock tvungen att ignorera det kassa måendet en sekund för att gå ut och njuta av solen, höstluften, & dom galna hundarna. Fick för första gången se lillToken stressad. Allt lövklastande slutade med överaktiv valp som varv på varv försökte fånga sin egen svans. Hyfsat nöjd med bildskörden bestämde matten att det fick vara nog och beordrade vila. Trött valp tackade & tog emot. Gullig han är. Imorgon har jag bestämt att jag ska vara frisk.

Mitt hjärta, döpt inte efter ”the king”, utan efter den här låten. En superhjälte för Mig. Mitt fluffiga, dryga, illaluktande hjärta. En stjärna, så stark. Uppflyttad till agilityklass tre på fyra starter. Dubbel klass trehund. Ord som smakar bra i munnen, är härliga att tänka. Han & jag, mot perfekta running contacts, mot tightare svängar, mot säkrare bakombyten, mot snabbare slalom, mot cert, mot SM. Inget kan stoppa oss nu. Jag har en sån fantastisk känsla, han har en sån fantastisk vilja, sån fart, Vi har ett fantastiskt samspel.

he´s amazing
I´ve been dreaming of Elvis all my life

Jag var visst på kurs i helgen. Spontananmälde mig sådär i onsdags. På kursen fanns en Kaj. En väldigt söt liten Kaj. Idag får ni passa på & njuta av honom, så tar vi en kursreflektion imorgon.

Jag har en känsla. Men så svårt att sätta ord på den. Hade massor av ord. Men ville börja om. Få det rätt. För att se det klart, måste orden komma rätt. Det är den håriga som fyller upp mina tankar. Den relation vi byggt upp under våra 4 år tillsammans. Eller snarare det förhållningssätt jag byggt upp till honom. Hur jag omedvetet väljer bort viss träning &  hur jag omedvetet undervärderar honom & gör honom mindre än vad han är. Hur jag medvetet klickertränar & shejpar valpen, men inte alls tillämpar de metoderna på Elvis. Jag mest repeterar. Jag lär mig, & kan nytt, men tränar gammalt. Vilket gör att vi står still. Vilket för mig känns som en otrolig kränkning av Elvis kapacitet & förutsättningar, och jag skäms.

Skäms för att jag jag har en sån fantastisk hund med så otroligt stor kapacitet som jag inte tar vara på. Jag har lärt mig själv så mycket det senaste året, som nu praktiseras på valpen, men det har liksom inte blivit av att göra det med Elvis, för jag har varit så fast i våra gamla möster, utan se & förstå det. Med Elvis gör jag på ett visst sätt, och trots att jag lär mig bättre & effektivare & roligare träning så ”finns” det inte i vår relation att praktisera den typen av träning.

Det är som att jag inte fattat att Elvis är som vilken hund som helst (såklart!) och självklart kan, och ska, lära sig allt jag har lärt mig. Men vi har aldrig gjort det förut. Aldrig tränat så. & därför har jag nog inte riktigt fattat att det ju faktiskt går. Att träna så. Att jag inte kan förvänta mig att han ska komma glatt när jag ropar om han aldrig får belöning för det. Att de laddade hundmötena inte kommer lösa sig själva.Att jag kanske måste träna om kryp från grunden för att det faktiskt blev helt åt helvete fel första gången och jag inte kan fortsätta repetera allt det dåliga och bli irriterad när det inte går bra. Att jag faktiskt kan, och måste träna aktivt även med den vuxna, ”färdiga”, hunden, som ju inte alls är färdig, utan som har så mycket att lära. Och så mycket att ge. Men som snällt accepterar den lilla, fantasilösa, tråkiga träning han får, & som är min bästa vän ändå. Han som snurrar, hoppar & skäller av iver när jag tar fram klickern, och som är perfekt att experimentera, ha kul & riktigt upptäcka klickervärlden & allt jag lärt mig med. Men som istället har blivit inlåst & fast i gamla mönster & vanor.

Hur kan man leva så länge i en verklighet som man inte är medveten om?

för att han ju faktiskt är den, som jag älskar mest. <3

Bilder från helgen, som spenderades i Torsång. Fint väder, underbara människor, gölliga svarta hundar, kräftor, tr3 apor, bastu, bad, pojkvän vid gitarren, timmar av girltalk, need I say more?

Hmm, ba massa bilder på hundar. Mest på min hund.
Konstigt.