Julia Pettersson

Min klippa i stormen & allra, allra bästa vän. Jag vet inte hur jag någonsin skulle kunna leva utan dig. <3

Idag är det exakt 4 år sedan vi for till Gullspång och tog med oss hem en väldigt liten, söt, fluffig pälshög som skulle komma att förändra mitt liv för alltid. Elvis är nog den enda rent konkreta drömmen jag haft som gått i uppfyllelse. När jag var liten ville jag inte ha en ”hund”. Jag ville ha en sheltie. Och nog är han en dröm allt, min fina prins. Och jag är så otroligt, förbannat stolt över honom. Stolt över det stora antalet människor som tycker att han är den trevligaste sheltie de träffat. Över hans aldrig sinande arbetslust. Över att han är så otroligt social. Över hans fina pälskvalité och perfekta storlek. Över att han presterar inom agility, lydnad, spår, sök, vallning & drag. Över att han är miljöfast & att jag nästan aldrig sett honom rygga för något.

Han är min första stora dröm. Och han är allt jag drömde om, och mer. Han är en hund man bara får en gång i livet. Det är väl i och för sig alla hundar, för ingen är den andra lik. Men Elvis är min hund, och jag är hans matte. Han är min själsfrände , och jag vet att jag aldrig igen kommer få en hund som passar mig så bra. Han är min första egna hund. Som jag lärt mig allt med. Tillsammans har vi dykt in i hundvärlden och hittat sporter & träningsmetoder som passar oss. Vi har avverkat 3 år på gymnasiet tillsammans, tagit studenten tillsammans. Jag är så otroligt glad, & tacksam för att han finns i mitt liv. För att han är den han är. Och för att just jag får dela var dag med honom.

1. Liten skit. 2. Större skit.
3. Tricks i Forshaga, 3 år. 4. 2 år.
5. Torpet, 4 mån 6. Forshaga, drygt 1 år.
7. Balen 8. Fy fan vad vi är bra!
9. 3 mån. 10. 4 år.
11. 1 år. 12. ca 2 år.
13. Brukshund! 14. 3 mån.

För att ni gör mitt liv, så mycket bättre.

1. Eddie, Elvis & Pajjazz. En kall värmlandsvinter på Dejebanan för nästan 3 år sen. Älskar småhundarnas blickar mot (en till synes obekymrad) Eddie. 2. Världens finaste Nea & Chilli, tagen en höstdag vid Sörtjärn för 2 år sen. 3. En blöt Bodil, tagen samma dag. 4. Världens sötaste Helena gör tummenupp för sökdag med världens finaste klass, 1 år sen. 5. Ticken förra vintern. 6. Zenoni & Elvis för 1 år och 1 månad sen. Forshagaliv <3

Har spenderat några timmar idag med att rensa igenom gamla bilder. Här är ett urval av de bilder jag valde att lägga i Quick Collection, där favoritbilderna hamnar, inte nödvändigtvis för att de är de teknisk bästa, eller för att jag ska dem lägga i en portfolio, utan för att jag tycker extra mycket om dem, på ett eller annat sätt. Det är svårt att rensa bilder. Man vill ju inte gallra ur helt, men heller inte ha kvar alltför mycket skit. Men det bästa är att man hittar guldkorn, som bilderna ovan, som får en att minnas underbara dagar, tider & personer.

Dör lite, vid tanken på hur livet kan bli. Jag vet att jag borde bli bättre på att leva i nuet, och uppskatta det som är, vilket jag är ganska säker på att jag skrev ett inlägg om för inte alls så längesen. Men ärlighet varar längst, och ärligt talat är nu bara en transportsträcka till sen. Nu följer inte planen. Nu är skammen jag går igenom, innan jag kan gå igenom drömmen. Ungefär så. Nej, exakt så, faktiskt.

utfyllnadsbild. vi, för 2 år sen. prinsen, stjärnan, hjärtat & jag. aldrig, aldrig ensam. <3

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

Mitt hjärta, döpt inte efter ”the king”, utan efter den här låten. En superhjälte för Mig. Mitt fluffiga, dryga, illaluktande hjärta. En stjärna, så stark. Uppflyttad till agilityklass tre på fyra starter. Dubbel klass trehund. Ord som smakar bra i munnen, är härliga att tänka. Han & jag, mot perfekta running contacts, mot tightare svängar, mot säkrare bakombyten, mot snabbare slalom, mot cert, mot SM. Inget kan stoppa oss nu. Jag har en sån fantastisk känsla, han har en sån fantastisk vilja, sån fart, Vi har ett fantastiskt samspel.

he´s amazing
I´ve been dreaming of Elvis all my life

Jag har en känsla. Men så svårt att sätta ord på den. Hade massor av ord. Men ville börja om. Få det rätt. För att se det klart, måste orden komma rätt. Det är den håriga som fyller upp mina tankar. Den relation vi byggt upp under våra 4 år tillsammans. Eller snarare det förhållningssätt jag byggt upp till honom. Hur jag omedvetet väljer bort viss träning &  hur jag omedvetet undervärderar honom & gör honom mindre än vad han är. Hur jag medvetet klickertränar & shejpar valpen, men inte alls tillämpar de metoderna på Elvis. Jag mest repeterar. Jag lär mig, & kan nytt, men tränar gammalt. Vilket gör att vi står still. Vilket för mig känns som en otrolig kränkning av Elvis kapacitet & förutsättningar, och jag skäms.

Skäms för att jag jag har en sån fantastisk hund med så otroligt stor kapacitet som jag inte tar vara på. Jag har lärt mig själv så mycket det senaste året, som nu praktiseras på valpen, men det har liksom inte blivit av att göra det med Elvis, för jag har varit så fast i våra gamla möster, utan se & förstå det. Med Elvis gör jag på ett visst sätt, och trots att jag lär mig bättre & effektivare & roligare träning så ”finns” det inte i vår relation att praktisera den typen av träning.

Det är som att jag inte fattat att Elvis är som vilken hund som helst (såklart!) och självklart kan, och ska, lära sig allt jag har lärt mig. Men vi har aldrig gjort det förut. Aldrig tränat så. & därför har jag nog inte riktigt fattat att det ju faktiskt går. Att träna så. Att jag inte kan förvänta mig att han ska komma glatt när jag ropar om han aldrig får belöning för det. Att de laddade hundmötena inte kommer lösa sig själva.Att jag kanske måste träna om kryp från grunden för att det faktiskt blev helt åt helvete fel första gången och jag inte kan fortsätta repetera allt det dåliga och bli irriterad när det inte går bra. Att jag faktiskt kan, och måste träna aktivt även med den vuxna, ”färdiga”, hunden, som ju inte alls är färdig, utan som har så mycket att lära. Och så mycket att ge. Men som snällt accepterar den lilla, fantasilösa, tråkiga träning han får, & som är min bästa vän ändå. Han som snurrar, hoppar & skäller av iver när jag tar fram klickern, och som är perfekt att experimentera, ha kul & riktigt upptäcka klickervärlden & allt jag lärt mig med. Men som istället har blivit inlåst & fast i gamla mönster & vanor.

Hur kan man leva så länge i en verklighet som man inte är medveten om?

för att han ju faktiskt är den, som jag älskar mest. <3

Så fin är han, lilla valpen. Helt fantastisk, faktiskt. Idag gick vi upp 10.30. TIO TRETTIO. Med en 3 månaders valp.
Fantastiskt! (bilder tagna igår, i Torsång)

Sen sist har jag och favoritpälset hunnit med att, helt oplanerat, springa ett superlopp i agility och flytta upp oss till klass II. Med den bedriften insåg jag, om jag nu inte gjort det tidigare, hur perfekt Elvis egentligen är för mig. Jag är inte speciellt pedagogisk i min hundträning och oftare än sällan går det våran väg på grund av ren tur. Eller helt enkelt för att jag har en sån fantastisk sheltie. Som i Fredags. Jag har inte tävlat agilityklass på över ett år för att jag har tränat running contacts. Planen var att inte gå ut på tävlingsbanan igen förrän det satt på träning, i bana. Men än så länge sitter det bara (80 %) (på balans) med ett hinder framför + ett hinder bakom på träning. Jag har aldrig kört balansen+running i en bana. Och inte heller kört en hel bana på flera månader. Men likförbannat går supersheltien runt med noll fel & pinne, trots att matten avviker från planen med hästlängder. Det blev en skakad femma (domaren satte 5, men ändrade sig), så lite tur var det allt. Men mest, en helt fantastisk Elvis!

Känslan.
När man hade en plan, som gick i baklås. När man hade en dröm, som liksom bleknade bort. När man hade en vision, som man inte längre ser. När man kände något, som man inte vet om man känner längre. När man längtar efter något, men inte vet vad man ska göra sen. När man håller fast vid något, som man inte ens vet om man vill ha.  När man är älskad, men känner sig ensammast i världen. När man brukade veta vilken väg man skulle ta, men nu känner sig mer vilsen än någonsin. När man brukade sikta mot stjärnorna, men nu mest vill gräva ner sig.

Min bästa vän. Det är du & jag mot världen, när inget annat funkar. <3