Julia Pettersson

Fortsätter trenden & slänger upp lite fler bilder på mitt monster. Snömoster. <3

På begäran av världens mest saknade särbo, tillika exsambo & över lag faktiskt en av världens bästa människor, kommer här några dagsfärska bilder på det där lilla svarta som bott hos mig i nästan 8 månader nu. Han är ju faktiskt ganska stilig när det kommer till kritan.

Idag är det exakt 4 år sedan vi for till Gullspång och tog med oss hem en väldigt liten, söt, fluffig pälshög som skulle komma att förändra mitt liv för alltid. Elvis är nog den enda rent konkreta drömmen jag haft som gått i uppfyllelse. När jag var liten ville jag inte ha en ”hund”. Jag ville ha en sheltie. Och nog är han en dröm allt, min fina prins. Och jag är så otroligt, förbannat stolt över honom. Stolt över det stora antalet människor som tycker att han är den trevligaste sheltie de träffat. Över hans aldrig sinande arbetslust. Över att han är så otroligt social. Över hans fina pälskvalité och perfekta storlek. Över att han presterar inom agility, lydnad, spår, sök, vallning & drag. Över att han är miljöfast & att jag nästan aldrig sett honom rygga för något.

Han är min första stora dröm. Och han är allt jag drömde om, och mer. Han är en hund man bara får en gång i livet. Det är väl i och för sig alla hundar, för ingen är den andra lik. Men Elvis är min hund, och jag är hans matte. Han är min själsfrände , och jag vet att jag aldrig igen kommer få en hund som passar mig så bra. Han är min första egna hund. Som jag lärt mig allt med. Tillsammans har vi dykt in i hundvärlden och hittat sporter & träningsmetoder som passar oss. Vi har avverkat 3 år på gymnasiet tillsammans, tagit studenten tillsammans. Jag är så otroligt glad, & tacksam för att han finns i mitt liv. För att han är den han är. Och för att just jag får dela var dag med honom.

1. Liten skit. 2. Större skit.
3. Tricks i Forshaga, 3 år. 4. 2 år.
5. Torpet, 4 mån 6. Forshaga, drygt 1 år.
7. Balen 8. Fy fan vad vi är bra!
9. 3 mån. 10. 4 år.
11. 1 år. 12. ca 2 år.
13. Brukshund! 14. 3 mån.

För att ni gör mitt liv, så mycket bättre.

1. Eddie, Elvis & Pajjazz. En kall värmlandsvinter på Dejebanan för nästan 3 år sen. Älskar småhundarnas blickar mot (en till synes obekymrad) Eddie. 2. Världens finaste Nea & Chilli, tagen en höstdag vid Sörtjärn för 2 år sen. 3. En blöt Bodil, tagen samma dag. 4. Världens sötaste Helena gör tummenupp för sökdag med världens finaste klass, 1 år sen. 5. Ticken förra vintern. 6. Zenoni & Elvis för 1 år och 1 månad sen. Forshagaliv <3

Har spenderat några timmar idag med att rensa igenom gamla bilder. Här är ett urval av de bilder jag valde att lägga i Quick Collection, där favoritbilderna hamnar, inte nödvändigtvis för att de är de teknisk bästa, eller för att jag ska dem lägga i en portfolio, utan för att jag tycker extra mycket om dem, på ett eller annat sätt. Det är svårt att rensa bilder. Man vill ju inte gallra ur helt, men heller inte ha kvar alltför mycket skit. Men det bästa är att man hittar guldkorn, som bilderna ovan, som får en att minnas underbara dagar, tider & personer.

Dör lite, vid tanken på hur livet kan bli. Jag vet att jag borde bli bättre på att leva i nuet, och uppskatta det som är, vilket jag är ganska säker på att jag skrev ett inlägg om för inte alls så längesen. Men ärlighet varar längst, och ärligt talat är nu bara en transportsträcka till sen. Nu följer inte planen. Nu är skammen jag går igenom, innan jag kan gå igenom drömmen. Ungefär så. Nej, exakt så, faktiskt.

utfyllnadsbild. vi, för 2 år sen. prinsen, stjärnan, hjärtat & jag. aldrig, aldrig ensam. <3

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

fortsätt, när mörkret kommer & allt gör ont.

Det är så mycket lättare sagt än gjort. Att fortsätta. Att ständigt vara på topp. Att hålla humöret uppe. Att leva med de val man gjort. Att ta livet med en klackspark, men samtidigt kämpa för det man vill, & aldrig nöja sig. Att aldrig ångra. Jag vill kunna säga att jag inte ångrar något val jag gjort. Men det är svårt, när man inte vet hur livet hade kunnat vara om bara jag inte… Det är lätt att tänka. Hur man ska ändras. Hur allt ska bli bättre. Hur Oktober kanske var mörk, men November, då jävlar! Det är så lätt att tänka, så svårt att göra. Jag vill inte bli hon som hade de stora planerna, men var för lat för att uppfylla dem.

Jag vill inte vara hon som grämer sig över allt som inte är, eller längtar till det som kommer sen.
Jag vill vara hon som faktiskt är tacksam & lycklig över allt det underbara som är, nu.

Bildbomb på min Tokiga lilla hjälpreda. Att kratta löv är det roligaste han gjort i hela sitt liv, tror jag.
Mitt gull. <3

Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

• Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
• Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
• Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!

Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3