Julia Pettersson

Jag läste någonstans att livet är enklare än man tror. Att det bara gäller att hitta vad som gör en lycklig, och vem som gör en lycklig, så är man i hamn. Men om man hittat sin vem, men man själv inte är den personens vem. Hur gör man då?

Jag har varit exakt en vecka på mitt nya (vadå ”nya”, som om jag hade ett ”gammalt” jobb innan eller?) jobb, och jag är redan slutkörd. Fast det är härligt! Härligt att lägga sig nio och tvärsomna, slippa vrida sig i tre timmar. Härligt att fylla kvällens lediga timmar med effektivitet. Skönt att äntligen ha nåt att göra. Härligt också att jag var i Äppelbo med fina klassen i helgen. Dom är fina, dom människorna. Och superpirrigt i magen att läsa bloggar av unga tjejer som lever det liv jag strävar mot. Megapirr! Det enda som är mindre härligt just nu är alla timmar med ensamma hundar i huset. Mattehjärtat hade glömt känslan av att lämna ledsen hund med vetskapen om att det är timmar x flera, istället för timmar x 1 eller 2. :(

Men annars, härligt!

Kräks lite. På min egen patetiska existens. Ungefär. På kärleken. & hur jag hatar den, men inte kan leva utan den. Kärleken framkallar de mest underliga beteenden och känslor. I alla fall när den är trasig. Obesvarad. Komplicerad. När kärleken är hel är den det mest okomplicerade i världen. (det bästa i världen) Men hur ofta händer det? Nej, oftast är kärleken obesvarad. Komplicerad. Trasig. Och då framkallar den de mest underliga känslor och beteenden.

Började skriva för 2,5 timme sen. Hade visst inte mer än så.

If I get it all down on paper, it’s no longer inside of me,
threatening the life it belongs to.
And I feel like I’m naked in front of a crowd
’cause these words are my diary, screaming out loud.
And I know that you’ll use them, however you want to.

rubriken.

Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening å ge opp.
Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.

L. Winnerbäck

Jag känner mig rädd, men samtidigt förväntansfull, vill skratta högt, men ändå lägga mig i ett hörn och gråta. Det senaste halvåret har jag längtat efter studenten och lite skämtsamt sagt saker som ”Ja, och sen är vi arbetslösa” & ”Vad fan händer sen då?”, alltid med en baktanke om att det löser sig. Nu är det 4 veckor kvar och fram tills idag hade ingen lösning uppenbarat sig. Idag tog jag dock ett beslut som ledde till ett samtal som gjorde att en plan faktiskt börjar ta form. Och den här planen känns faktiskt som att den kommer bestå. Jag har egentlingen inget annat val än att låta den bestå. Var sak har sin tid & förklaring kommer så småning om..

Men även om det faktiskt känns jävligt bra just nu så finns den ändå där, rädslan. Det var först idag som jag insåg hur förbaskat livrädd jag är inför framtiden. Jag vill så mycket, utan att egentligen ha en klar bild av vad jag vill. Och trots att jag har inställningen att jag vill kunna känna att jag ”i alla fall försökte”, så är jag otroligt rädd att misslyckas. Vad jag vill försöka, som riskerar att misslyckas, vet jag inte riktigt, och det är nog det som skrämmer mig. Eller kanske har skrämt mig. För nu har en plan börjat ta form, och nu vet jag (nog) vad jag vill. Livrädd, still, men samtidigt jävligt förväntansfull över att få pröva mina vingar. Med risk att falla platt, det vet jag alltför väl, men även med chans att flyga högt. Och även om jag faller, så vet jag att jag har styrkan att resa mig upp, borsta av mig skiten & göra mig redo att kasta mig utför nästa stup.
Livet, nu kommer jag!

Jag har 2 rena tävlingsmål för 2011;

1. Bli uppflyttad till agilityklass III.
2. Bli uppflyttad till elitklass spår.

Träningsmässigt har jag fler och mer omfattande mål. Det finns så mycket jag vill göra, och som jag tycker är fascinerande, men som jag inte gjort (shejpa trick, kroppskontroll t.ex.), för att jag fokuserat för mycket på tävlingsmoment. Därför håller jag tävlingsmålen realistiska & roliga och satsar istället mer på att bli en bättre, roligare & gladare hundtränare, genom att;

1. Läsa igenom hela ”Lydnadsträning i teori & praktik”, och på allvar försöka praktisera både vad boken säger, men också allt jag lärt mig från alla duktiga hundmänniskor jag träffat genom åren.
2. Hitta tillbaka till agilityglädjen, & träna agility. Säkra kommandon, öka förståelsen, tighta upp svängar, träna hoppteknik, öka farten, hitta rätt koncentration etc. Det finns så mycket som kan bli bättre!
3. Ha kul! Träna mer trick. Utforska både min & Elvis kapacitet och inte bara träna på tävlingsmoment.
4. Fysträna mer medvetet.
5. Till 100 % använda mitt nya loggbokssystem, filma & analysera mera. Inte bara konstatera ”Det funkar inte, det går inte framåt”, utan ta reda på varför det inte funkar eller går framåt.

(Som den uppmärksamme säkert märkt så finns det inget mål om lydnad. Detta är för att jag bestämt mig för att helt sluta träna tävlingslydnad, på obestämd framtid. Jag har äntligen lyckats fatta att jag egentligen tycker att det är skittråkigt. Alltså är det ju väldigt korkat att träna det, när det finns så mycket annat som jag älskar att göra med min hund.)

Har faktiskt bestämt mig för att börja blogga igen.

med start imorgon.

(och den här gången lovar jag att jag faktiskt ska det också.)

Vill ni veta en sak?
Jag & Alex fick varsin kokbok i julklapp av mamma. Alex fick nån sån här ”Smaker från medelhavet-blablabla” jättefancy grej med mjuk framsida och allt. Riktigt sofistikierad med mörka sidor och recept som gärna lämnade lite osagt, eftersom den sofistikierade läsaren uppenbarligen redan vet så mycket om matlagning att det inte behöver stå. Vet ni vad jag fick då?
Jo, Nya Första kokboken, med Johanna och Mixer.
En blåvit-rutig bok med en bild på framsidan föreställandes Johanna sittandes på ett berg av pannkakor. Boken innehåller bland annat en kom ihåg lapp med allt man ska tänka på innan och under matlagningen, som t.ex. att tvätta händerna och läsa receptet ordentligt. Det ägnas även en hel sida åt att informera om att knivar är farliga, man kan skära sig!!!

Mamma, vad vill du ha sagt med detta?