Förra sommaren varken tränade eller tävlade jag speciellt mycket agility med Elvis. Men i höstas fick jag ett ryck och körde upp honom till trean inför den här säsongen. För den här sommaren skulle jag satsa. Cert & SM-pinnar var målen. Som när dom sattes kändes definitivt realistiska. Men under en odefinierbar tidsmängd, kanske ett halvår eller så, ungefär sen vintercupen satte igång (nov-dec?) har jag känt att han inte riktigt varit som vanligt på tävlingsbanan. Det har inte funnits någon glöd & innan tänkte jag att det berodde på att jag tränat med Trick i vinter och i jämförelse med honom känns Elvis långsammare, och att Elvis kändes så otroligt snabb i början, i jämförelse med Tinna, & att han egentligen aldrig varit snabbare. Det är först senaste månaden som jag verkligen konstaterat att Det går inte lika fort som det brukar. Jag tänkte Dålig kondition, kanske, och började göra upp en plan med konditionsträning. & där var jag mer på rätt spår, att det faktiskt hade en riktig, fysisk orsak & inte bara var inbillning, men om det hade varit så enkelt som ”dålig kondition”.

Förra Tisdagen var jag på ReDog i Västerås med båda hundarna för en rutinkoll. Trots mina pågående tankar om Elvis fysik så hade jag inte en tanke på att något skulle hittas vid kollen. Men något hittades. Svår smärta i korsryggen. Svår. Klump i magen & gråten i halsen. Min första känsla var sorg. Sorg, skuld & tacksamhet. Skuld för att jag tvingat in honom i ännu ett otäckt rum där folk klämmer där han har ont, skuld för att jag ”tvingat” min älskade hund att köra agility, & tacksamhet över lojaliteten i att han gör det trots svåra smärtor. Att han hittar sätt att göra det jag ber om som går runt hans smärta. Att han är världens gladaste hund, alltid med humöret i topp & alltid kämpandes för att göra sitt allra, allra bästa.

Men han kan inte göra sitt bästa. Jag tränar & tränar för tightare svängar, men han svänger redan så tight han kan. Jag tränar för snabbare slalom & högre tempo, men han springer redan så fort han kan. Så fort hans kropp kan. Jag är helt övertygad om att den sheltien som jag nu har med mig ut på planen är väldigt långt från sin toppkapacitet & det gör så ont i mig att se honom försöka och inte kunna ge mer. För det är allt jag ser nu. Jag fick ”tillåtelse” att köra honom på landslagsuttagningen i helgen, och eftersom han vilat 2 dagar innan har jag vääärldens mest taggade hund med mig in i startfållan, ut på planen. & han exploderar ut på banan, i ett rasande tempo. Men mellan hinder 17 & 18 händer något. Något som bara jag ser. Som att luften går ur honom. Han springer in i tunneln med power, men kommer ut med glöden förlorad. Han är inte märkbart halt eller springer konstigt, så det är förmodligen ingen annan som märker vad som händer. Men jag märker. Jag ser. Jag ser ingen smärta, för den är inte konstant, men jag ser att han inte kan ta i mer nu, för då skulle smärtan komma. Jag ser ett svar. Han är inte ”gammal & trött”, han ”saknar inte gnista”, han har inte ”dålig kondition”, utan han har ont.

Den här sommaren skulle vi satsa. Jag har för första gången någonsin en riktigt duktig agilityhund & vi skulle satsa. Komma först, vinna priser, ta cert, plocka pinnar. Det betyder ingenting längre. Det enda som betyder någonting är att få tillbaka Elvis till sin fulla kapacitet. Vart det sen tar oss spelar ingen större roll. Allt jag vill är att han ska kunna springa agility så fritt som möjligt. Jag vill att han ska kunna prestera precis så bra som han vill prestera. För jag är övertygad om att han vill prestera mer än det han gör nu. Jag är säker på att han känner någon slags frustration på banan. Att han vill springa fortare när jag ber honom om det, men att han inte kan för då skulle hans kropp göra ont.

Om drygt en vecka ska vi tillbaka på återbesök. Han har sen besöket för 2 veckor sedan koppelvilat varannan dag, och promenerat/tränat som vanligt varannan, samt ätit ”Joint Balance” från ReDog. Det här schemat med vila ska hjälpa oss utesluta skelettskada. Är det bättre vid återbesöket sitter det troligen i musklerna, och annars kommer det finnas en veterinär där & är det ingen skillnad ska han röntgas. Vad som händer efter det vet jag inte. Men jag hoppas att återbesöket är första steget i en framgångsrik rehabiliteringsprocess. Jag hoppas att vad det än är som spökar i ryggen kommer att försvinna och att min hund som alltid vill ge 100 % snart kan ge 100 % igen.

P.S TokIdioten var i toppskick, men där hade jag verkligen inte väntat mig nåt annat.

Heartbreak, I’m not holding your hand anymore.
Euphoria, take my hand.

ville bara säga det.

Avslutar med två bilder tagna i helgen, på det bästa i mitt liv. Natt & dag. Tok & klok.
Bilderna talar för sig själva.

Fett pepp jag blev.

Snälla, åtminstone en kan väl kommentera & säga att dom ser fram emot en aktivare, bildrikare blogg?