Julia Pettersson

Idag är det exakt 4 år sedan vi for till Gullspång och tog med oss hem en väldigt liten, söt, fluffig pälshög som skulle komma att förändra mitt liv för alltid. Elvis är nog den enda rent konkreta drömmen jag haft som gått i uppfyllelse. När jag var liten ville jag inte ha en ”hund”. Jag ville ha en sheltie. Och nog är han en dröm allt, min fina prins. Och jag är så otroligt, förbannat stolt över honom. Stolt över det stora antalet människor som tycker att han är den trevligaste sheltie de träffat. Över hans aldrig sinande arbetslust. Över att han är så otroligt social. Över hans fina pälskvalité och perfekta storlek. Över att han presterar inom agility, lydnad, spår, sök, vallning & drag. Över att han är miljöfast & att jag nästan aldrig sett honom rygga för något.

Han är min första stora dröm. Och han är allt jag drömde om, och mer. Han är en hund man bara får en gång i livet. Det är väl i och för sig alla hundar, för ingen är den andra lik. Men Elvis är min hund, och jag är hans matte. Han är min själsfrände , och jag vet att jag aldrig igen kommer få en hund som passar mig så bra. Han är min första egna hund. Som jag lärt mig allt med. Tillsammans har vi dykt in i hundvärlden och hittat sporter & träningsmetoder som passar oss. Vi har avverkat 3 år på gymnasiet tillsammans, tagit studenten tillsammans. Jag är så otroligt glad, & tacksam för att han finns i mitt liv. För att han är den han är. Och för att just jag får dela var dag med honom.

1. Liten skit. 2. Större skit.
3. Tricks i Forshaga, 3 år. 4. 2 år.
5. Torpet, 4 mån 6. Forshaga, drygt 1 år.
7. Balen 8. Fy fan vad vi är bra!
9. 3 mån. 10. 4 år.
11. 1 år. 12. ca 2 år.
13. Brukshund! 14. 3 mån.

När jag var liten och hade sett DjungelGeorge för första gången, minns jag hur jag försökte somna med handen på kudden, som Ursula gör när George lägger krokodiltanden i hennes hand. Jag tänkte att det var bra om jag ”tränade” på att sova med handen så, utifall att jag någon gång i framtiden skulle hamna i en liknande situation. Jag minns också att jag tog en ring och gjorde den till min ”juju”. Det hade ju varit coolare med en krokodiltand, men billiga platsringar fanns liksom närmare till hands.

singles are fine
but doubles are fantastic.

Kräks lite. På min egen patetiska existens. Ungefär. På kärleken. & hur jag hatar den, men inte kan leva utan den. Kärleken framkallar de mest underliga beteenden och känslor. I alla fall när den är trasig. Obesvarad. Komplicerad. När kärleken är hel är den det mest okomplicerade i världen. (det bästa i världen) Men hur ofta händer det? Nej, oftast är kärleken obesvarad. Komplicerad. Trasig. Och då framkallar den de mest underliga känslor och beteenden.

Började skriva för 2,5 timme sen. Hade visst inte mer än så.

blir lite smått lycklig av den här texten, faktiskt.

and at night I sit and cry it seems
wondering why love is not like my dreams
wondering why I am still here all alone
and at night I whish that you were there.

love love I whish that I could see
what in the world you mean to me
oh love love you always bring me down down down
oh love love I whish you’d stick around.

Jag är inte en sån person som spelar. Jag kan inte, och vill inte, dölja mina känslor. Jag ser inget starkt i att gå runt & le fast man egentligen mår skit. För mig ligger styrkan i att ärligt möta & acceptera sina känslor, både inför sig själv, men främst inför andra.

Det finns mycket optimister här i världen. Peppande, leende, glada människor som tjatar in budskap om att allt löser sig, se framåt, tänk positivt, tänk på allting bra osv osv. Ibland vill jag köra ner något illaluktande i käften på dem så att jag får gråta ifred. För visst är det väl lite så? Att det är tabu att må dåligt. Jag har då i alla fall aldrig sett en veckotidning skylta med artiklar om att t.ex. ”omfamna höstdepressionen”. Men tusen artiklar om att bryta den, bota den, mota bort. & såhär blir du lycklig, & såhär blir du populär, & såhär gör du för att han ska falla. On & on.

Vad många missar i det ständiga optimistträsket är att det faktiskt är tillåtet att då & då bryta ihop. Lägga sig i fosterställning, gråta & känna att man vill dö. Att faktiskt konstatera att det finns jävligt lite att vara glad åt för tillfället, istället för att försöka köra någon mental fight med sig själv där man letar efter bra saker som man ändå inte hittar. Jag finner det i alla fall jävligt befriande. Allt kan inte vara solsken & fågelkvitter hela tiden. Och jag finner det totalt meningslöst att försöka inbilla sig något annat. Istället finner jag mig i mörkret & kylan, just nu, och ser fram emot en ljusare vår, sen.

losing her. the only one who’s even known.
who I am, who I’m not, & who I wanna be.

Men det positiva med att vara på botten och något lägre, måste väl vara att nu finns det bara uppåt att gå?

If I get it all down on paper, it’s no longer inside of me,
threatening the life it belongs to.
And I feel like I’m naked in front of a crowd
’cause these words are my diary, screaming out loud.
And I know that you’ll use them, however you want to.

life’s like an hourglass, glued to the table. No one can find the rewind button, girl. So cradle your head in your
hands. And breathe… just breathe