Julia Pettersson

För att ni gör mitt liv, så mycket bättre.

Jag är vilsen. Irrar omkring i dimman (bokstavligt talat, eftersom jag inte kunnat se till andra sidan sjön någon morgon jag vaknat den här veckan, utom igår när jag skulle spendera dagen inomhus på agilitytävling. Då sken solhelvetet tamejfan!). Har svårt att hitta min plats. Kanske jag hittat den redan, men den är så många månader fram. Eller ungefär 5 månader bakåt. I de värmländska skogarna. Det här med att ha sina bästa vänner på mils avstånd över hela landet (och även landet i väst) är fan inte alltid så kul. Ibland känner jag mig så ensam här. Och inte på ett jag-är-så-ensam-ingen-tycker-om-mig-sätt, utan mer för att jag inte är en självklar del av gemenskapen här. Jag valde bort Fagersta. Jag flyttade härifrån. Jag har inte längre en plats här. Faktum är att Fagersta nog aldrig var min plats. Så vart är min plats? Jag vill ju ändå vara här, just nu, av många anledningar. Men vissa dagar vill jag bara härifrån, och undrar om det verkligen är värt att stanna. Vissa dagar känns livet som ett misslyckande, som ”Hur hamnade jag här?”. Och vissa dagar känns det ändå som planen följs, kanske inte in i minsta detalj, men i stora drag. Jag vet inte. Jag kanske bara tycker onödigt synd om mig själv. Man brukar nog ha en tendens att göra det. Men jag se ljuset. Jag ser inspirationen, och framtiden, och ibland även nuet. Det är väl bara att göra det bästa av situationen, som det i och för sig alltid är.

Over and out!

1. Eddie, Elvis & Pajjazz. En kall värmlandsvinter på Dejebanan för nästan 3 år sen. Älskar småhundarnas blickar mot (en till synes obekymrad) Eddie. 2. Världens finaste Nea & Chilli, tagen en höstdag vid Sörtjärn för 2 år sen. 3. En blöt Bodil, tagen samma dag. 4. Världens sötaste Helena gör tummenupp för sökdag med världens finaste klass, 1 år sen. 5. Ticken förra vintern. 6. Zenoni & Elvis för 1 år och 1 månad sen. Forshagaliv <3

Har spenderat några timmar idag med att rensa igenom gamla bilder. Här är ett urval av de bilder jag valde att lägga i Quick Collection, där favoritbilderna hamnar, inte nödvändigtvis för att de är de teknisk bästa, eller för att jag ska dem lägga i en portfolio, utan för att jag tycker extra mycket om dem, på ett eller annat sätt. Det är svårt att rensa bilder. Man vill ju inte gallra ur helt, men heller inte ha kvar alltför mycket skit. Men det bästa är att man hittar guldkorn, som bilderna ovan, som får en att minnas underbara dagar, tider & personer.

Har en sån där dag då ingenting blir gjort. Då timmarna går och jag helt plötsligt finner att klockan är halv sex och det snart är agilityträning. Och väl hemma från den sen är det ju bara kolsvart, och äckligt, så då blir definitivt inget gjort. Och jag tror att jag har tuggat & spottat minst 10 tuggummin idag, av nån jävla anledning. Det är en halv påse, typ. Jag tror att jag behöver ett jobb. Badly. Inte för att det inte finns saker jag kan göra. Det finns hundratals saker jag kan göra. Men jag har för mycket tid. Och när jag sitter där med all min jävla tid, men ingen press för att jag vet att jag har precis lika mycket tid imorgon, då blir inget gjort. Note to self: var aldrig mer arbetslös. Note to self 2: skaffa lite jävla självdisciplin & gör nåt! Note to self 3: Att ställa klockan på åtta varje morgon fast du inte behöver gå upp var en bra rutin. Att du senaste veckan brutit den och sovit tills du vaknat (runt tio), är dåligt. Så, gör om, gör rätt, och ställ klockan på 07.00 imorgon istället. Note to self 4: Du slipper inte undan, gör! Nånting! Note to self 5: sluta drick Cola! (förihelvete)

Dör lite, vid tanken på hur livet kan bli. Jag vet att jag borde bli bättre på att leva i nuet, och uppskatta det som är, vilket jag är ganska säker på att jag skrev ett inlägg om för inte alls så längesen. Men ärlighet varar längst, och ärligt talat är nu bara en transportsträcka till sen. Nu följer inte planen. Nu är skammen jag går igenom, innan jag kan gå igenom drömmen. Ungefär så. Nej, exakt så, faktiskt.

utfyllnadsbild. vi, för 2 år sen. prinsen, stjärnan, hjärtat & jag. aldrig, aldrig ensam. <3

Ny vecka. Har äntligen insett att det är lika bra att ge upp tanken på att få nåt vettigt gjort en Måndag. Det har varit så sen hösten kom. Måndagar verkar vara dagen för min höstdepression. Känns bra dock. I år kommer den bara en dag i veckan, med vissa återfall andra slumpvisa veckodagar. Så, idag har jag för första gången omfamnat den genom att bosätta mig i soffan med Grey’s och paus för shejpingpass mellan avsnitten. Funkar jävligt fint. Dom stora har hittills tränat hoppteknik och den lilla har lärt sig nostarget på targetsticka (eller egentligen en gammal gardinstång jag hitta, men who gives? Veronica, du borde vara stolt över mig! Kommer du ihåg när jag inte ”kunde” träna grundposition med Elvis för att jag inte hade en kloss, och du skrek på mig ”Men Julia förihelvete, ta en bok, eller vad som helst!” Nu använder jag en gardinstång som targetsticka. I’ve grown!).

Annars är det mycket tankar kring hundträning. Agility med Sudden, grunder med svarten, och elitsatsning med pälset. Mest bearbetar jag mig själv. Letar vägar till inspiration, träningsmoral. Börjar agilitykurs med Sudden om en vecka. Blir nog bra. Han har redan hyfsat mycket grunder och lär bli en klok agilityhund om lillmatte håller sig lugn & sansad. Farten är det sista vi behöver träna på, men han gäller bara saker som att springa över balansen utan att slå ihjäl sig, att träna slalom utan frustrationsskall, att vistas i träningshallen  utan gnäll & skäll osv. Men kul tycker han det är.

Token har kört basic grid 2 gånger den här månaden, samt en del torrhandling på hinderstöd & bommar. Annars kör vi mest grundlydnad och annat som är nyttigt för både lydnad/bruks & agility. På träningarna har han fått gå på balanshindren, med gungan som favorit. Så fort vi kommer in i hallen drar han mot den. Söt är han. Inte så exalterad, eller uppenbart ivrig, utan mer.. eftertänksam. Han tycker om att göra saker som han vet lönar sig. Men han är härlig. Superhärlig. Och svår att sätta ord på. Men han kommer bli toppen!

Men pälset har jag bestämt mig för att satsa fullt ut. Vi hårdtränar och vårt mål är att kunna ställa upp i landslagsuttagningarna (som hemmaklubben arrangerar) i maj, och prestera utan att behöva skämmas. Inte att bli uttagen alltså, men att känna att vi åtminstone kan vara nöjda med vår insats. Och att efter sommarens tävlingar ha kvalat till SM. Så, vi tränar detaljer. Slalomingångar, tajta svängar, bakombyten, kontaktfält, allt som han kan, men som går att göra bättre. Hemmaklubben (Fagersta KK) anordnar träningstävlingar 6 veckor i vinter, med 3 starter vid varje tävlingstillfälle, ett utmärkt tillfälle att testa träningen i tävlingssituation.

Avslutar med en bild på mig & pälset från bästkusten i somras. För att den var söt, typ.

fortsätt, när mörkret kommer & allt gör ont.

Det är så mycket lättare sagt än gjort. Att fortsätta. Att ständigt vara på topp. Att hålla humöret uppe. Att leva med de val man gjort. Att ta livet med en klackspark, men samtidigt kämpa för det man vill, & aldrig nöja sig. Att aldrig ångra. Jag vill kunna säga att jag inte ångrar något val jag gjort. Men det är svårt, när man inte vet hur livet hade kunnat vara om bara jag inte… Det är lätt att tänka. Hur man ska ändras. Hur allt ska bli bättre. Hur Oktober kanske var mörk, men November, då jävlar! Det är så lätt att tänka, så svårt att göra. Jag vill inte bli hon som hade de stora planerna, men var för lat för att uppfylla dem.

Jag vill inte vara hon som grämer sig över allt som inte är, eller längtar till det som kommer sen.
Jag vill vara hon som faktiskt är tacksam & lycklig över allt det underbara som är, nu.

Bildbomb på min Tokiga lilla hjälpreda. Att kratta löv är det roligaste han gjort i hela sitt liv, tror jag.
Mitt gull. <3

rubriken.

Om en vecka passerar han halvåret. Den svarta. Och han är knepig. Alltid världens finaste, men ena stunden gråter jag nästan över honom, andra stunden kliar jag mig förbryllat i huvudet, och vissa stunder skuttar det i kroppen av glädje. Knepig. Jag har så svårt att hitta knapparna, svårt att förstå hur han fungerar, hur jag ska träna, hur vi ska bli ett Team.

På ett sätt ser jag lite av Tinna i honom. Förutom att han är jordens snällaste. Men han känns lite mer eftertänksam. Lite mer.. smart. Dom flesta hundar tänder på godis och/eller lek, och gör i princip vad som helst för att få det, utan att ifrågasätta. Jag får känslan av att Tok ifrågasätter. Trotsar. Som att han gärna vill ha godbiten eller leksaken, men vill ha reda på varför innan. Typ; ”Varför ska jag komma till dig? Du kan väl lika gärna komma till mig?”. Som att han vill att jag ska jobba för att få han att jobba för belöningen. Utan orealistiska mänskliga värderingar  är han nog ”bara” svårmotiverad. Och svårkoncentrerad.

Jag har en enkel plan bestående av tre punkter som ska följas de närmsta veckorna:

• Ingen lek med de andra hundarna på gården. Dagens höjdpunkter ska vara när jag tar tag i någon aktivitet. Så länge vi inte gör något tillsammans sover man och har jättetråkigt.
• Timer på träningspassen. För att hålla motivation & glädje uppe har jag tänkt ställa klockan på 1 minut och inte träna en sekund längre, hur bra/dåligt det än går. Den lilla kelpiehjärnan blir trött väldigt fort har jag märkt.
• Bättre belöningar. Skippa de trista korvbitarna! Gör godiset godare & leken roligare!

Eller så skiter vi i och tränar någonting & använder den svarta till puss- och krambjörn istället. <3