Julia Pettersson

De flesta som känner mig vet att jag liknar bibeln med en saga som fått ovanligt stor genomslagskraft, och jag tror att vi blir jord när vi dör, inget annat. Och trots att jag vanligtvis respekterar de som har en tro, hur den än ser ut, så måste jag idag ändå allvarligt ifrågasätta hur fan man kan tro på en gud i den värld vi lever i. Frågar man mig så säger jag Nej, det var inte gud, eller änglavakt, som räddade de överlevande på Utöya igår. Nej, det finns ingen gud, & gör det det, så är denne åtminstone inte god. Just idag, just nu har jag väldigt svårt att acceptera förklaringar, hur grundade de än må vara, på varför gud låter dagar som igår passera. Finns det en skapare till den här planeten så är det en sadistisk jävel som hånskrattar åt de som tillbedjer denne som god.

Om någon ändå vill försöka förklara för mig varför just den gud du tror på låter saker som Osloattacken & Utöyamassakern ske, snälla kommentera. Jag har jävligt svårt att förstå, men är mer än villig att försöka.

sätt dig ner, andas ut, slappna av.

När tron på sig själv inte räcker till. När rädslan att misslyckas gnager, trots att man egentligen inte vill något annat än att kasta sig ut & inte bry sig om man faller platt. När man vill inspireras, men inte finner styrkan att glädjas för någon annan & bli just.. inspirerad. När avundsjukan hänger som ett mörkt moln över motivationen. När ansvaret är för tungt, besluten är för många & man vill vara åtta igen. När vuxenlivet knackar på dörren & man gör allt för att barrikera, stänga ut, låsa, bomma igen, vad som helst för att hålla dörrjäveln stängd! När vuxenlivet knackar på dörren & man vill öppna, välkomna, kasta sig ut, flyga. När lyckan kan kännas euforisk. När tårarna kan rinna en hel natt. När man vill så mycket, men inte kommer sig för. När man gjort något, som inte duger. När ett par svarta ögon intygar en om att man aldrig är ensam. När man vill erövra världen, men finner sig själv krampaktigt hålla fast i det som alltid varit. När man gör det sen, & sen aldrig kommer.

Då är det inte så jävla lätt alla gånger.

Så fin är han, lilla valpen. Helt fantastisk, faktiskt. Idag gick vi upp 10.30. TIO TRETTIO. Med en 3 månaders valp.
Fantastiskt! (bilder tagna igår, i Torsång)

Sen sist har jag och favoritpälset hunnit med att, helt oplanerat, springa ett superlopp i agility och flytta upp oss till klass II. Med den bedriften insåg jag, om jag nu inte gjort det tidigare, hur perfekt Elvis egentligen är för mig. Jag är inte speciellt pedagogisk i min hundträning och oftare än sällan går det våran väg på grund av ren tur. Eller helt enkelt för att jag har en sån fantastisk sheltie. Som i Fredags. Jag har inte tävlat agilityklass på över ett år för att jag har tränat running contacts. Planen var att inte gå ut på tävlingsbanan igen förrän det satt på träning, i bana. Men än så länge sitter det bara (80 %) (på balans) med ett hinder framför + ett hinder bakom på träning. Jag har aldrig kört balansen+running i en bana. Och inte heller kört en hel bana på flera månader. Men likförbannat går supersheltien runt med noll fel & pinne, trots att matten avviker från planen med hästlängder. Det blev en skakad femma (domaren satte 5, men ändrade sig), så lite tur var det allt. Men mest, en helt fantastisk Elvis!

.
Bilder tagna av Elin.

Började på ett inlägg, men insåg att jag nog inte hade något vettigt att skriva. Ville mest visa bilder på min kampvalp. Bilder som får mattehjärtat att spricka lite. För satan, vad jävla härlig han blivit att kampa med! Skratten avlöser varandra & hjärtat slår lite extra hårt. Guldklimpen! Även Pälset överträffar när konkurrensen hårdnat. Mina fina svarta <3

btw
Skulle den person som kommenterat med signaturen ”h” kunna vara vänlig & mejla mig. Jag vill veta vem du är så jag kan ge dig en snyting.

Jag är ensam hemma i 3 veckor. Med hundarna. I plural. Det älskade pälset & den lilla dryga svarta. Johanna skrev i ett blogginlägg (tror jag) en gång, något som lät ungefär såhär; nog för att man blir valpsjuk ibland, men vad ska jag med en valp till när jag redan har världens underbaraste Majk? Ibland funderar jag på samma sak. Nog för att jag bara haft honom i några veckor, men jag & valpen har än så länge inga starka band. Jag ser på honom & ser potential. En underbar individ som nog kommer bli precis allt jag tänkt mig. Men skulle jag sakna honom om han försvann? Förmodligen inte. Inte än. Jag tror att det är individuellt, både hos människa & hund, hur lång tid det tar att knyta band. Om det finns någon läsare som har 2 hundar (eller fler), hur lång tid tog det att knyta banden med den nya?

Den lilla då? Han är fin. Superfin. Lagom självständig, men ändå följsam. Social & kompatibel med både hundar & människor. Leker än så länge bra. Något ljudkänslig. Långt ifrån lika matkåt som storebror. Har inte visat några specifika miljöproblem. Växer bra, men håller fortfarande platsen som minsta hanen i kullen. Älskar att pussas, & gärna gnaga lite lätt. Bär omkring på allt, men tuggar inte sönder. Sover hela nätterna. Tycker om att skälla. Har världens sötaste nos. Tycker inte om att klippa klorna. Är duktig på att slappna av mitt i kaos. Idag är han 3 månader gammal. Helt ny. Och oförstörd. Han blir nog bra. Allt annat skulle hänga till 100 % på matte.

Jag har varit en sån där dålig bloggare nu i några månader. På grund av detta har jag nu fått lite ”skäll” av min kära vän Johanna, samt antagit en utmaning som jag tror vi valde att kalla gör ”Blogga Mest!”, typ. Fast vad den som vinner får, det vet jag inte. Men nu ska jag alltså försöka börja igen. Kraven på ett inlägg var att det skulle vara mer än en mening, & minst 2 bilder. Samt att det skulle vara intressant. Därför klarar nog inte det här ”förlåt-att-jag-bloggat-så-dåligt-jag-ska-skärpa-mig-inlägget” kriterierna. För det är inte intressant. Men det chansen att det kan bli det är ju inte helt utesluten. Men jag tvivlar.

Sen sist då? Jävligt mycket har hänt. Jävligt mycket. Jag tog studenten, med tillhörande bal. Flyttade från Värmland & är nu åter bosatt i Fagersta. Än så länge har lusten att hänga mig lyst med sin frånvaro, men då har året här inte ens börjat. Men saker som vänner, pojkvän & hundar gör nog att jag inte bara överlever året, utan även kommer tycka ganska bra om det.

Direkt efter studenten åkte jag & mamma till London. Innerst inne har jag alltid vetat, & nu fick jag det även bekräftat, jag älskar den staden! När jag kom hem ökade jag på min gaddning med +3, varav en kan återfinnas på 2 av mina bästa kompisar. Efter London var jag hemma i en vecka, sen bar det av till Örebro för entreprenörseventet Emax, som varje år samlar landets 200 främsta unga entreprenörer. Det var en vecka som inte går att beskriva om man inte varit där. Människorna man möter och inspirationen man får med sig är otrolig. Jag är tacksam!

Midsommar firades i Torsång, Dalarna med pojkvän, svärföräldrar & hela tjocka släkten. Jag var snorsjuk, men det var fint ändå.

Hemma i några dagar, sen åter till Dalarna för fred å kärlek i Borlänge. Maggio, Linnros, Norlin & Hellström m.fl. gjorde mina dagar & lyckan var fullständig. Kom hem från Borlänge i Söndags & sen dess har IKEA besökts och inflyttning i mitt nybyggda rum påbörjats. Nu ska jag vara hyfsat hemma resten av sommaren, i alla fall inte åka någonstans utan hundarna. För just ja, det viktigaste som hänt sen jag skrev sist är ju faktiskt att jag fått tillökning i form av liten, svart kelpiepojke vid namn Tok. Han är en fin gosse.

Så, nu är jag ikapp. Nu kan jag börja från nu.
Ses imorgon!