Julia Pettersson

Jag känner mig rädd, men samtidigt förväntansfull, vill skratta högt, men ändå lägga mig i ett hörn och gråta. Det senaste halvåret har jag längtat efter studenten och lite skämtsamt sagt saker som ”Ja, och sen är vi arbetslösa” & ”Vad fan händer sen då?”, alltid med en baktanke om att det löser sig. Nu är det 4 veckor kvar och fram tills idag hade ingen lösning uppenbarat sig. Idag tog jag dock ett beslut som ledde till ett samtal som gjorde att en plan faktiskt börjar ta form. Och den här planen känns faktiskt som att den kommer bestå. Jag har egentlingen inget annat val än att låta den bestå. Var sak har sin tid & förklaring kommer så småning om..

Men även om det faktiskt känns jävligt bra just nu så finns den ändå där, rädslan. Det var först idag som jag insåg hur förbaskat livrädd jag är inför framtiden. Jag vill så mycket, utan att egentligen ha en klar bild av vad jag vill. Och trots att jag har inställningen att jag vill kunna känna att jag ”i alla fall försökte”, så är jag otroligt rädd att misslyckas. Vad jag vill försöka, som riskerar att misslyckas, vet jag inte riktigt, och det är nog det som skrämmer mig. Eller kanske har skrämt mig. För nu har en plan börjat ta form, och nu vet jag (nog) vad jag vill. Livrädd, still, men samtidigt jävligt förväntansfull över att få pröva mina vingar. Med risk att falla platt, det vet jag alltför väl, men även med chans att flyga högt. Och även om jag faller, så vet jag att jag har styrkan att resa mig upp, borsta av mig skiten & göra mig redo att kasta mig utför nästa stup.
Livet, nu kommer jag!

1. ”Lambilammet”, det enda helvita lammet. 2. En av de näst yngsta trillingarna, född i Torsdags. 3. Jag & Torsten. 4. Jag, Emma & 2 av Torsdagstrillingarna.

Nu har vi varit i Kälkesta i drygt en vecka, och vår, eller i alla fall min, relation till fåren blir bara starkare & starkare. Man börjar lära sig vilka lamm som hör till vilken tacka, och kan därför snabbt hjälpa ett vilset lamm att hitta sin mamma. Man börjar även lära sig skillnaden på tackorna och vissa av ”namnen” (=slutsiffrorna i ID-numret). Nu är det 5 tackor kvar som ska lamma, 2 är på väg väldigt, väldigt snart, kanske i natt redan. Lammen är helt underbara och har börjat leka mer med varann allihopa, på kvällarna när det är svalare har de ”lammrus” i hagen, då de springer runt, runt och då & då skuttar till i ett litet glädjeskutt. Tanken på att att dom små, ulliga raringarna faktiskt ska slaktas i slutet av sommaren skjuts bestämt bort, & vaga framtidsvisioner om att en dag ha en egen liten fårflock växer sig allt starkare.

Helgen har spenderats i Borås hemma hos min allra äldsta vän, Cilia. Jag åkte dit i Lördags fm, & i Söndags kvall var vi till Åhaga i Borås för att se världens bästa Håkan Hellström. Ord är överflödiga, jag kan bara säga att det var magiskt. Min bästa Håkan-spelning hittils, och jag har ändå sett han 8 gånger. Älskade, underbaraste, finaste Håkan. <3

Undertecknad befinner sig för tillfället i Fjugesta, närmare bestämt Kälkesta, Gruvstugan, hemma hos Thomas Stokke & Fanny Gott, Klickerklok HB, på praktik. Här ska jag, & bästa Emma, spendera 3 veckor. Första veckan är ju vid närmare eftertanke snart slut, och den har gått himla fort, och innehållit mycket. Bland annat har pälset varit hos veterinären med 2 veckors kortisonkur & diagnos ”muskelinflammaion” som följd. I Tisdags hade vi en kvällskurs & det föddes 2 tacklamm, varav det ena är svagt & har fått komma in på värmning både idag och igår efter att ha blivit kall om natten. Hon har även ett kraftigt överbett så överlevnadsoddsen är ganska låga, men vi gör vad vi kan för den lilla. I morse föddes det trillingar, 1 tacklamm & 2 bagglamm som alla 3 är jättefina & mår bra. Mycket tid & uppmärksamhet har ägnats åt fåren, & jag trivs som fisken i vattnet, och börjar faktiskt tycka att dessa fula djur är ganska fina & underbart charmiga. Förutom lammningar och fårskötsel har vi även upptäckt nya skogsstigar, tränat lydnad, krattat fallna björkgrenar & njutit av det underbara vädret. Jag har en känsla av att de 2,5 veckorna som är kvar kommer gå alldeles för fort.

1. Torsten, ett bagglamm som hade en svår födsel & varit lite efter i utvecklingen, men som hämtat sig fint & nu hänger på riktigt bra. 2. Tacka med lamm. 3. Ett av dom små svarta, som är överlägset sötast. 4&5. Vårtecken!

Idag sprudlar det inte bara vårkänslor, utan även sommarkänslor här hemma. Jag & mamma började dagen med en promenad bland blåsippor, sol & mååånga plusgrader. Lunchen avrundades sen med en timme i solstolen på altan precis som på vilken sommardag som helst. Något paradoxalt dock att om jag öppnade ögonen & kikade åt vänster såg jag isen som fortfarande låg kvar på sjön. Den slukades dock av sjön någon timme senare medan jag gick omkring i bikiniöverdel, shorts & foppatofflor och krattade gräsmattan. Det går inte riktigt ihop i mitt huvud att så pass mycket kläder kan åka av redan innan löven börjat slå ut på träden. Men jag klagar inte. Bring on the plusgrades bara, ju förr desto bättre!

Man blir som lite glad av att se två kärlekskranka halvårsvalpar upptäcka kärleken & varann. Sen att dom utgör ett ganska udda par är väl oväsentligt, för kärleken ska ju vara blind, har jag hört.

Känslan.
När man hade en plan, som gick i baklås. När man hade en dröm, som liksom bleknade bort. När man hade en vision, som man inte längre ser. När man kände något, som man inte vet om man känner längre. När man längtar efter något, men inte vet vad man ska göra sen. När man håller fast vid något, som man inte ens vet om man vill ha.  När man är älskad, men känner sig ensammast i världen. När man brukade veta vilken väg man skulle ta, men nu känner sig mer vilsen än någonsin. När man brukade sikta mot stjärnorna, men nu mest vill gräva ner sig.

Min bästa vän. Det är du & jag mot världen, när inget annat funkar. <3

Jag tänkte börja dagen med något som (än) inte är alltför vanligt på min blogg, nämligen ett musiktips. Skivan heter EUPHORIC /// HEARTBREAK, är Glasvegas senaste platta, och släpptes 4 april. Jag har inte spelat en skiva så här på repeat sen Håkans 2 steg från paradise kom ut. Jag tror att jag redan från början ger upp att med ord förklara hur genialisk den är, och hoppas att ni tar er tid att lyssna istället. För dom med begränsad tid är Stronger than dirt, Lots sometimes, Dream dream dreaming, Euphoria, take my hand & The world is yours (i skriven ordning) ett måste.

Klicka här för att komma till Spotify.

Den senaste veckans händelser har fått mig att reflektera. Över hur otroligt värdefullt det är att ha bilder på dom man förlorat. Det liksom försäkrar en om att man aldrig glömmer. Såklart man aldrig glömmer ändå, men utan bilder tror jag det är så himla lätt att glömma hur dom var & hur dom såg ut. Med bilder har vi för alltid kvar ögonblick av deras personligheter och vi kan bevara känslor & minnen som annars skulle försvinna bort i glömska. Jag har själv upplevt att själva känslan av ett djur har försvunnit med avsaknaden av bilder, i och med att man aldrig mer kan bli påmind. När jag var yngre hade jag en kanin som hette Loppan. Det finns väl ungefär ett 100-tal bilder på Loppan, för någon gång för en sisådär 7 år sedan fick jag för mig att jag skulle rensa bort alla ”dåliga” bilder på honom. Det var ett gigantiskt misstag som jag idag har tagit stor lärdom av. De få bilder som finns på honom får mig att minnas en del av honom, men långt ifrån allt.

Sen Tinna somnade in har jag därför inte raderat en enda bild på henne. För jag har lärt mig att prioritera om. Då, för 7 år sedan, när jag rensade bland mina bilder, fick de som var ”tekniskt korrekta” vara kvar. Nu vet jag att värdet i en bild är så mycket mer än om den är tekniskt korrekt eller inte. Det emotionella värdet av en bild är så mycket högre, och så mycket mer svårdefinierat. De flesta bilder jag har på sparat på Tinna har inget ”fotografiskt” värde, är inget man skulle få stående ovationer för som fotograf, utan oftast ganska tekniskt dåliga bilder, men det är bilder som fångat henne, och som får mig att känna det precis som om hon fortfarande var här.

Jag har drygt 5000 bilder på Elvis i mitt bildbibliotek (av totalt 50000). Men trots den otroliga mängden jag redan har, är jag otroligt försiktig när jag rensar bland nya bilder på honom. Självklart raderar jag väldigt många bilder, men jag tänker alltid efter en extra gång, för även om han gör en ful min eller ser ganska korkad ut, så vet jag att jag kommer vilja minnas det när han inte längre finns hos mig. Och även fast jag tror mig ha flera år till på mig att ta bilder på honom, så vet jag aldrig det heller. Därför är varje bild viktig. Varenda liten suddig mobilbild, varenda fula min och tunga som hänger ut är värdefull att spara. För även om man tycker att det är ”fult”, eller en ”dålig bild” nu, så kommer dom vara ovärderliga när originalet inte längre finns där.

Jag har inte så mycket att berätta, annat än hur underbart det är att kräla omkring på en gräsmatta och fota krokusar. Då är det vår. Emma & jag lärde oss förresten förra veckan hur krokusar ser ut. Vi var ute på promenad och jublade över alla fina små blommor som började sticka upp längs med huskanterna & jag frågade min vän hur krokusar egentligen ser ut, för jag hade en viss aning om att ”de fina små blommorna” in fact var just krokusar, för att man ”brukar höra folk snacka om krokusar på våren”. Emma visste inte, men delade min misstanke, varpå jag fiskade upp telefonen och googlade på krokusar. Våra aningar stämde. ”De fina små blommorna” var krokusar. Man lär sig nåt nytt varje dag!

P.S Jag googlade nyss igen för att vara absolut säker på att det faktiskt är krokusar jag fotat. D.S