Julia Pettersson

Tycker att hon är väldigt vacker, min sambo.
Vi var ute på en kvick-kvick fotosession idag innan lunch och jag hade ärligt talat inga höga förväntningar på resultatet för vädret var dåligt, det var svinkallt & vi hade begränsad tid på oss. Men jag antar att en skönhet alltid fastnar på bild, eller vad säger ni?
Idag har jag varit konstant trött, konstant hungrig & bara längtat efter att få gå & lägga mig. Men när klockan står på 20.34 har jag fortfarande inte hunnit plugga till morgondagens prov, så det ser ut som om sängen får vänta ytterligare några timmar. Jag får väl rycka upp mig, sätta på lite te, & lära mig lite om avelsutvärdering, beräkning av inavelsgrad & andra liknande grejer.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Ena dagen kan man gå genom eld, & nästa dag sitter man med brännmärken över hela kroppen trots att man nyss gick igenom den där jävla elden helt oskadd. Jag förstår verkligen inte. Vad beror dom där topparna & dalarna på? Hur kan det vara så att jag ena dagen flyger av självkänsla & självförtroende & hela världen är underbar, & dagen efter är allt i botten? Vad beror det på? Hur länge ska det vara så? Problemet är egentligen inte anledningen till varför det känns knepigt, utan varför bemötandet av problemen är så olika från dag till dag. Vissa dagar får motgångarna mig att känna mig värdelös & okapabel till allt (idag). Andra dagar blir jag istället enormt peppad av motgångar, vilket resulterar i att jag tar mig i kragen, möter dom, & svävar på moln för att jag så lätt kunde tackla dom. Men det jag frågar mig själv är; vart finns nyckeln till att alltid möta motgångar med en karatespark, istället för att lägga sig platt och låta dem ta över?

Om någon har sett den nyckeln någonstans kan dom väl höra av sig till mig? Jag behöver den!

Som dom flesta säkert ser är designen ny. Det känns inte helt hundra med headern & ”profilbild” än, men grundstrukturen känns super. Och den här gången slapp jag sitta & gråta & slita mitt hår i timtal för jag fick nämligen hjälp av proffset själv. Tack, igen. Skolmästerskap i drag står på schemat ikväll, istället för imorron. Har ju varit kaxigt oberoende hittills, men nu börjar en viss nervositet faktiskt krypa sig på. Herregud, här har jag stått på ett par längdskidor med hund framför 3 gånger i hela mitt liv, och ska tävla stafett (vilket kan innebära många, väldigt ivriga, hundar i röresle samtidigt=kaos). Panik lär infinna sig om jag ramlar & trasslar in mig. Men jag & Hultan har bestämt oss för att inte ramla, helt enkelt. Bra plan. Enkel, & lätt att komma ihåg. Nu ska jag koka ihop mig något näringsriktigt för att bygga på krafterna till ikväll. 19.00 åker vi från skolan, & sen bär det av. Lag Drag-ons taggar för fullt!

Sitter & redigerar bilder på Tina & finaste Ninjan. Den kärleken.
Annars rullar livet på i de värmländska skogarna. Pälset har än en gång visat prov på sin mångsidighet genom att i helgen uppvisa goda dragförmågor trots sina blotta åtta kilo. Matte fick helt sonika för sig att ställa sig på ett par skidor, spänna för hunden & köra iväg i lördags i samband med draggruppens skolmästerskap. Trots den totala rookiestatusen på ekipaget (där matte aldrig någonsin skateat och knappt ens stått på ett par längdskidor & päls aldrig dragit på det sättet) tog vi oss runt enkilometersslingan och längre än så behövdes inte för att vi skulle bli fast. Nu är det ju dock så att jag ganska mycket står & går precis där jag är, hur mycket päls än drar och sliter i linan, för hans åtta kilo mäter sig ganska klent mot mina femtiofem. Men i Söndags & igår fick vi lyckligtvis assistans av Tinas stjärna Ninja (på bild ovan) som hade lite mer att säga till om vad gäller hastighet. Så i dagarna 2 har jag susat fram bakom kelpie & sheltie som jobbar superbra i team. Kelpie står ju som sagt för det mesta av dragstyrkan, men sheltie kämpar på för allt han är värd ändå. Och matte har förbaskat kul i andra änden på linan, ömsom förskräckt över farten i nedförsbackarna, ömsom fascinerad över hur mycket lättare uppförsbackarna blir med kelpieassistans, trots hennes blotta femton kilo. Och tävlingsmänniska som jag är har jag (& Emma) med glädje gått med på att fullbordaVeronicas lag till stafetten i skolmästerskapet på torsdag. Vadå? 3 träningstillfällen (under hela mitt liv) räcker väl utmärkt som underlag för att tävla?
puss!

Jag undrar hur länge den här känslan kommer hålla i sig. Känslan av att vara oövervinnerlig. Av att inget kan slå mig. Känslan av att tro att jag kan gå genom eld. Den är ny. Definitivt ny. Men jag gillar den. Den kan få stanna så länge den vill. Jag skulle vilja säga som Petter, att kompis, det går bra nu. Exakt vad det är som går bättre nu än innan kan jag inte sätta fingret på. Det är mer av en känsla..ni vet?

Slänger in 2 bilder på Emmas fina flickor, som jag tog i Tisdags tror jag. Det var då det ännu bara kommit någon centimeter nysnö som vi då var väldigt, väldigt upprörda över. Det var innan ett dygns konstant snöande, innan man vaknade upp med 2 dm nysnö & innan det började yra snö innanför jackan när man var ute på promenad. Jag ska inte vara så pessimistisk att jag bara gnäller över snön, men låt oss säga att mina mysiga vårkänslor som uppenbarade sig förra veckan är helt och hållet insnöade. Idag har jag planerat att ha en sån där dag då jag gör väldigt mycket ingenting och väldigt lite nånting. Varpå jag slänger mig i sängen med ett glas cola & en stor godispåse (för första gången på 4 veckor, faktiskt, applåder till mig!).
puss!

Inspiration.

Har suttit klistrad vid Tattoologist hela eftermiddagen & jag blir så vanvettigt sugen på att gadda kroppen full. ;)

Liten blir stor.
Lillebror är numer 3 kilo tyngre & några centimeter högre än storebror (som för övrigt förvandlas till en gammal tjurgubbe i Tricks närhet). Han är för jädra härlig, den där valpen! Min dag har bestått i att vakna halv tolv, äta frukost, skogspromenera fyrbenta, packa ihop mig i mammas bil & köra de 3 timmarna ner till Forshaga. Eftersom jag har en sån fantastiskt snäll mamma får jag låna hennes bil i 3 veckor, så att jag skulle slippa släpa min bräda, boots, jacka & termobyxor på tåget. Jag ska ju till Trysil med skolan om 2 veckor, och jag har förstått att det underlättar snowboardåkningen att faktiskt ha en bräda att åka på. Nej men, ser ni att jag har skrivit nästan 6 rader ”Idag har jag… & imorgon ska jag..”? Den här kvällen fanns det nämligen inga tankar att sätta ord på. Om det är en bra eller dålig sak låter jag vara osagt.
fred ut!

En blandning av förtvivlan. att falla. mot botten, som visst inte var nådd. Och av tacksamhet. kärlek. Mot dom som faktiskt älskar mig. Mot dom fantastiska. Dom underbara människorna som jag på något sätt har förtjänat att få kalla mina vänner. Så länge dom finns kan jag inte nå botten. jag behöver dom. Så mycket mer än jag förstått. Så länge dom finns spelar ingenting annat egentligen någon roll. Det är när allt annat faller samman som dom alltid finns där. ovärderligt. När man förlorat tron på sig själv. Att veta att det alltid  finns någon som tror på en. jag älskar er. ni vet vilka ni är.