Julia Pettersson

Jag hittade nyss en text jag skrivit för lite mer än 2 år sen. Den innehöll mest sentimentalt fjant som jag då trodde att jag skulle ha någon slags nytta av senare. En enda mening var dock av värde. Eller värde och värde, men den var vettig. Om jag bara hade lyssnat på den då. Om jag bara hade trott på det jag skrev & lyssnat på mig själv. Det är så lätt att säga det som är rätt. Veta vad som egentligen är rätt. Det är en helt annan sak att göra rätt. Hundratals gånger kan man intala sig själv vilken tanke som är vettig, och vilken handling som borde vara den rätta, men all den insikten går till spillo, för när det väl kommer till kritan så gör man inte ett skit av det där vettiga. Hur är vi människor egentligen konstruerade när våran hjärna så väl vet vad man borde göra, men det där förbannade hjärtat får oss att göra något annat ändå? Och sen står vi där, trasiga & lämnade, för att våra korkade, korkade hjärtan tog över.

Mitt hjärta är bäst i hela världen!
Jag har varit nere i stallet och tränat, och filmade under fria följet. Med varmt hjärta tittade jag sedan igenom filmerna. Det går inte annat än att le när man ser det där lilla, svarta luddet & hans underbara attityd. Jag är otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar, underbar hund. <3

Jag saknar något som en gång var kärt, men som inte längre finns där. Eller, det finns där, men har inte längre samma betydelse. Är det möjligt, att en gång älska något så innerligt, och helt plötsligt har det bara, längs vägen, blivit obetydligt? Det framkallar inte längre samma känsla som det en gång gjorde. Klart att det är möjligt, vilken dum fråga.. men jag tycker inte om att det är så. Musiken är det enda som aldrig svikit mig tidigare, men nu finner jag mig plötsligt sittande här och är precis det, sviken av musiken. Ord som en gång fick mitt hjärta att svälla och min kropp att fyllas med välbehag har förlorat sin effekt, sin betydelse. De personer som jag en gång liknade vid gudar, skriver helt plötsligt musik som inte alls tilltalar mig på samma sätt som förut. Och det sorgliga är att i och med det har även de tidiga skivorna förlorat en del av sin forna magi. Jag visste att man kunde växa ifrån en partner, och utvecklas åt olika håll, men jag visste inte att man kunde växa ifrån det band som ligger (låg) en närmast hjärtat, och utvecklas åt ett annat håll än dom.. Man kanske måste jobba på musikaliska förhållanden, likväl som för personliga förhållanden. Jag kanske måste anstränga mig för att igen bli nykär i genierna från Eskilstuna? Hitta ett sätt att komma tillbaka till att bli lyrisk över att hitta orden ”vapen och ammunition” i en historiebok? För jag saknar vår relation. Jag saknar känslan bara jocke berg kan få mig att känna.

1. en bild som väldigt väl symboliserar våra hundars förhållande och de känslor de hyser för varandra.
2. världens finaste pälshög.

Jag känner & ser mig själv utvecklas som hundtränare, mycket mer än vad jag gjort förut. Och det finns ingenting som ger sån inspiration och motivation att fortsätta träna som när man ser att det man gör ger resultat. Jag har aldrig tränat kroppskontroll tidigare, men har nu börjat. Jag har märkt att han drar så himla mycket med rumpan åt höger när vi träna, som att han alltid är på väg in i grundposition. Det har ställt till mycket problem i träningen och tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt det. Så, jag har gjort 2 små grejer; lärt honom snurr på stället åt vänster (som är ”fel” håll för honom), samt lärt honom att snurra på kloss i vänster varv (motsatt varv mot när de snurrar in i fotposition). Vänstersnurr har jag tränat ett tjugotal gånger, och snurra på kloss har fått kanske 5 pass. Dessa små, små grejer har gjort en enorm skillnad. Det är svårt att förklara, men framför allt i frontarbetet ser jag en sån himla stor skillnad, och det är så kul att dessa få minuter av kroppskontroll har gett så otroligt tydligt resultat. Det finns ingen glädje som går upp mot glädjen efter ett lyckat träningspass eller en knäckt problemnöt. ingen!

du & jag mot världen, hjärtat.

Nu är jag så förbannat trött på att bara ligga i sängen hela dagarna. Solen skiner och jag vill bara ut. Gå en 2 timmars lång promenad med min hund, fördröja den till 3 timmar genom att stanna & fota längs vägen. Komma in med rosenröda kinder, ta en dusch, hälla i mig ett glas cola och känna mig värd att slänga mig på sängen. Som det är nu kan jag inte gå en promenad på 10 minuter utan att bli andfådd, svettas och få hela världen snurrandes omkring mig, jag har ingen cola hemma & jag har definitivt ingen lust att slänga mig på den där satans sängen. Mitt rum ser ut som en svinstia, det är hundhår överallt, smulor i min säng, men bara tanken på att städa & dammsuga gör mig kallsvettig och yr. Jag hatar att vara sjuk. Och trots att jag faktiskt känner mig liite bättre idag, vet jag att jag likförbannat måste ligga kvar där i sängen om jag inte vill må sämre imorgon igen. FFML.

Ni som läser min blogg har säkert märkt att jag tänker mycket. Jag filosoferar över livet, känslor, tankar & framtiden. Jag älskar när jag har fått en specifik tanke och är på sånt humör att jag kan skriva ner den på ett bra sätt. För mig är det viktigt att det blir rätt. Att alla ord hamnar i rätt ordning, i rätt mängd och att meningarna är uppbyggda på ett bra sätt. Annars blir det bara rörigt och jag får inte rätsida på något. Men har jag en bra dag där flera timmars funderande blir nerprintat inom loppet av en halvtimme, så är det den bästa terapin som går att få. Att om och om igen kunna läsa det jag skrivit. Se någon slags logik i det. Jag älskar utmaningen i att hänga ut mina känslor, utan att avslöja vad som egentligen framkallat dom. Bara skriva hur det känns. Det är jobbigt att möta sina känslor och ibland har även jag önskat att jag bara kunde gömma undan dom i nåt litet fack tills dom möglat, fallit isär och gick att slänga bort. Men frågan är om det inte är jobbigare att inte känna någonting över huvud taget? Jag fick en textrad i mitt huvud som går ungefär ”I’d rather hurt than feel nothing at all”, och jag tror det stämmer ganska bra in på mig. Jag kan sitta ensam & tänka, tills hjärtat värker, kroppen skriker & tårarna rinner. Men ändå känner jag mig inte speciellt ledsen när jag inte tänker på allt. Jag tror att vi alla har saker som skulle behöva värka, skrikas & gråtas ut. Vissa hanterar det dock genom att låtsas som att det inte ens finns där. Jag hanterar det genom att, när jag är ensam, låta det komma. Låta det flöda över mig. Låta det riktigt gripa mig inifrån och smärta mitt hjärta, för att sedan gråta ut det. Det betyder inte att jag är speciellt deprimerad, olycklig eller ledsen över mitt liv. Det är bara så jag handskas med dom svåra delarna. Och jag skulle inte vilja, eller kunna, göra det på något annat sätt.

aldrig ge hjärtat rakt ut?

Här skulle det ha varit ett välformulerat, påverkande inlägg om jorden, dess resurser och vi, den så kallade överlägsna arten, som förstör den. Jag skulle ha uttryckt min vrede över alla sanslöst korkade människor som inte har hjärta nog att bry sig. Jag skulle ha skrivit ett och annat svärord och jag skulle ha uttryckt min förtvivlan över att det finns människor som kan göra något så hemskt som att, utan den minsta känsla av skuld, förstöra vårat hem, den plats som en gång skapat oss.

Men det blev inget sånt inlägg. Istället drunknade jag i förtvivlan och kände hopplösheten sprida sig.
Fan, vad mitt hjärta gör ont över folk som inte bryr sig. Jag hatar er, hör ni det!?

Jag är ingen naturfotograf. Jag håller mig till hundar & människor för det mesta. Visst kan jag finna stort nöje i att kräla omkring på backen för att få rätt vinkel för en blomma, men när det kommer till landskap, vyer och fotande av allt växande utan ”macro” på objektivet, då drar jag mig. Jag lyfter ju gärna upp kameran och trycker på knappen när jag ser ett vackert landskap, men huruvida det blir bra eller inte, det får ligga i betraktarens öga.